Paris in the spring

As a somewhat belated birthday celebration for my wife, we packed our bags and headed for Paris. Expectations were tons of good food and some shopping, mixed with sightseeing.

On our first day we headed to Sacre Coeur. Kids had fun on an old merry-go-round. Angsana stayed with a sleeping Thai-Tai while I climbed to the top of the stairs with GB to enjoy the view. To be honest, not that much of a view because the Eiffel tower and other landmarks are in a different direction, but it was nice anyway. The area below the church had tons of tourist shops with mementos like key chains and fridge magnets. On my previous visit to Paris, Notre Dame was the best spot for buying gifts so we ignored the stores here, but in retrospect we should have paid more attention because very few tourist vendors were active in other parts of the city.

We headed for lunch at Bouillon Pigalle which came with some recommendations, but I thought it was quite average although the prices were rather high. Again, in retrospect, this was one of the cheapest places to eat in Paris. All the restaurants charge 6-7 € for a bottle of water which you can buy for 0.8 € at the supermarket. Crazy markups on everything when you go out to eat – which you must do as a tourist. After lunch we walked by Moulin Rouge for some photos of the exterior. Would be nice to see the show at some point; I missed it last time I was here too.

We stayed at Novotel les Halles, which was nice. Slightly east of the hotel is an area with shopping and lots of restaurants of a more budget-conscious type. We tried KFC, which was probably the worst KFC we ever went to. Angsana kept a good mood and we made a funny sarcastic video about cover your ears for all the crispy sounds from biting into the KFC chicken and fries…followed by silent chewing soggy food.

Second day it was raining so we went to the Louvre. After the exhibition there is a shopping mall and when we left that a couple of guys asked to see our tickets. I handed them over habitually, and was slightly surprised to see him pocket them. Then I realized there were wearing common clothes, not uniforms. So I asked to get my tickets back and the other one responded “You have to buy new tickets at the main entrance if you wish to re-enter, sir”. Obviously, they meant to sell the tickets to someone else, since you can most certainly use the same ticket to go back in. We didn’t plan on going back inside, but I can’t suffer this kind of low morals so I insisted to get my tickets back. They were also insistent, so I had to raise my voice and act quite threatening before they yielded. If I was a bit smaller they may not have backed down, I’m guessing. Bad form of me to not look before I handed our tickets over, but at least I resolved it.

For our second lunch we went to Higuma for japanese food, because the japanese rarely dissappoint. It was good enough, and very large portions, but still expensive in my view. Then we headed to Hermés were Angsana wanted to buy a Birkin bag (?) but were informed there is only online booking and no way to bypass. Then Angsana was blocked by the online booking system for some random reason, which made the whole process unreasonably difficult. Fortunately, she has some Thai connections that were able to go through the process earlier and she bought the bag from them at a slightly higher price than the Hermés store offered. Worth it. But in my view puts Hermés in a rather bad light, because basically they rely on these people who play their game to become their sales people, and to become such a sales person you will never make enough money on it to call it a salary; it’s just something to occupy your time and make you popular in rich circles I’m guessing. Which just proves that people who has a lot of money needs to be taxed so they have a reason to do some real work. Apparently if you spend tons of money at Hermés stores, you can bypass their game system so it’s basically a pyramid scheme that you buy into.

We then walked through Place Concorde and Jardin de Tuileries to our hotel. On the way we stopped for some overpriced crepes at Le Nelson’s but their cappucino was really great. Dinner was served at Liberta, where I had pasta covered in thick slices of truffle mushroom, and Angsana had pasta with smoked salmon. Very tasty, and the italian food is definitely the best part of Paris, ironically.

Third day we got on a train to La Vallee Village outside of Disneyland. They have all the big brands with really discounted items. I bought an Armani belt at 40 % discount and Angsana bought a Longchamps bag, among other things. Then we headed to Trocadero Gardens and the Eiffel Tower, but the tower was going through renovations so the area was a bit empty. We intended to eat dinner at a restaurant here, but they were mostly closed, perhaps due to renovations of the tower and fewer visitors, so we ended up buying some food a a Franprix grocery store instead.

Fourth day we got on a train for Versailles. Now, this train turned out to be a bit tricky. There are three end stations at one end of the line and two end stations at the other end. So you need to figure out which end station you are going to. On the platform, I saw that there was a sixth option where the name of the end station was Versailles Chantiers. I thought this was the safe option, so we got on that train. Turns out, the Versailles Chantiers end station sixth option of end station for this line means it goes in a wide circle clockwise around Paris before ending up at Versailles, so the trip was more than twice as long as we thought it would be. Some american tourists approached us on the train, wondering what was going on and why it was taking such a long time, and by that time we had figured out what was going on so we just informed them that at that point it was better to just stay on the train and enjoy the view of French countryside. Moo, goes the cow.

When we finally got to Versailles we decided to give KFC another chance. It was terrible. I bought a sub sandwich at Boulangerie le Breton which was super nice and Angsana had a pie there with smoked salmon which made up for the KFC disappointment.

Versailles is huge, and the garden is enormous, so we only had time for a walk-through. Impressive with all the rooms and gold everywhere, but my conclusion was that you cannot buy taste with money. Rome was so much more impressive in this respect. It’s still a must-see-once kind of place, but for a second visit I would head for Rome or even Athens.

After Versailles we had some time left over before dinner so we went to Champs Elysées where we walked around a bit before settling down for dinner at the Brasserie L’Alsace. Angsana had an oyster platter with cockles and shrimps as well while I had a steak. It was a nice meal, but not worth the over 100 € in any other town except Paris where it is a normal price for dinner.

For our fifth day our feet were really tired but we headed back to Champs Elysées and this time started at the Arc de Triomphe. I tried a falafel at O’Kaslik, because people say that “you have to try falafel in Paris” and got 8 € worth of disappointment from two balls wrapped in bread and almost no vegetables. Then we headed to Ladurée where we got some AMAZING macarons and a green ball of pistachio heaven. Kids got their fill from a quiche lorraine at some shopping mall and we also stopped by a place with bread and coffee.

The highlight of shopping was the Disney store for the kids and Gucci for mommy and daddy where we were waited on like we were the king and queen and Angsana bought a nice belt. It did take almost an hour in line waiting before we got into Gucci though, and the line for YSL was longer so we skipped that and didn’t even go to look at Armani.

For dinner we decided to go around the area of les Halles to find a restaurant that looked nice. From Google I saw that most restaurants don’t seem to open until after 18:30 so we waited rather late before venturing out. By the time we got there though, most restaurants were already fully seated. Strangely, barely anyone was at the restaurant to eat, they were all just drinking beer. In any case, we walked the streets up and down without any luck and without wanting to stand in line for a table because “there are so many restaurants here I’m sure one of them will have a spot for us”. Finally, we landed on Ippudo for some ramen, which was good but far from the standard we are used to in Asia.

Our sixth and final day we just ran out for some souvenirs at a store opposite of the museum of modern art (or something) in les Halles and then took the train to the airport. At the airport we tried coffe and pain du chocolat from Paul, which is a chain of cafés that seem to be everywhere but it was nothing special. Then we waited at the gate for a couple of hours, only to find out at the very last minute that they decided to change gates all of a sudden so we almost missed our flight.

To sum it all up, I would really like to go to Rome again. Even though we went to Rome when it was cold and off-season, that trip was so much nicer than Paris. Also, less expensive. Also, better shopping. When I sum up a trip to Paris by saying that I just keep thinking about a different city I want to go to, I hope that communicates my general sentiment about the trip. Paris is nice, sure, but other places are much nicer.

Vladimir Putin

Plötsligt vaknar Europa till liv och identifierar Ryssland som ett hot. Ändå har inget särskilt förändrats. Putin har smidit sina planer sedan 90-talet, mer eller mindre i det öppna. Så varför har inte Europa vaknat tidigare?


Det började med Thomas Malthus, som så mycket annat i vårt moderna samhälle. Hans tankar inspirerade Friedrich Ratzel som lade grunderna för begreppet geopolitik. Både Malthus och Ratzel var en del av det som lade grunden för Nazi-Tyskland. Alexander Dugin inspirerades under sin ungdom av både nazismen och satanismen, vilket till slut resulterade i hans bok “Foundations of Geopolitics”, där han beskriver hur Ryssland borde expandera. Dugins filosofi har varierat en del genom åren, från att Ryssland borde expandera så att det sträcker sig från Dublin till Stilla Havet och från Arktis till Indiska Oceanen, till en mer realistisk tanke om att Ryssland borde åter-införliva gamla Sovjet-stater och expandera söderut till Medelhavet.

Vladimir Putin hämtade stor inspiration från Dugins bok “Foundations of Geopolitics”, och den infördes som studiematerial bland ryska politiska och militära ledare. Boken beskriver hur Rysslands kärnområde är omöjligt att hota (annat än med kryssningsmissiler), att Ryssland som land borde expandera en smula för att ha goda kommunikationer med omvärlden, och att Ryssland borde omges av stater som kan vara en buffert mot en fientlig omvärld. Slutligen beskrivs också att västvärlden måste infiltreras och påverkas så att de är för upptagna med interna konflikter för att kunna agera som motståndare till Ryssland.

Trots att geopolitik som koncept har en tydlig karaktär av fascism och nazism har det även blivit populärt bland västerländska, och Svenska, politiker och media.

Rysk geopolitik utmärks av tanken att Ryssland som nation byggts upp av en mängd olika kulturer, som samtidigt hittat det slaviska gemensamma som håller ihop allt trots en mängd kulturella olikheter. De som delar den slaviska likheten ska införlivas i Ryssland som modernation, eller utgöra buffert mot omvärlden, och en ny världsordning skapas genom att den slaviska världen ställs mot den västerländska. Kina och Afrika ses som externa intressenter (mer eller mindre passiva), där Kina förväntas överta hela Asien som inte är Ryssland, förutom Indien och Arabstaterna.

Vad vill Putin uppnå?

  1. Destabilisera USA
  2. Isolera Storbritannien
  3. Destabilisera EU
  4. Införliva närliggande stater
  5. Etablera Ryssland som världens mäktigaste stormakt


Genom att sponsra Donald Trump och blåsa på en fascistisk folkrörelse hos den lantliga befolkningen hoppades Putin kunna uppnå ett inre kaos i USA där stadsbor ställs mot lantisar. Där lyckades han förvånansvärt väl, och fick dessutom hjälp av diverse andra omtumlande händelser som ledde till MeToo-rörelsen och Black Lives Matter.

Samtidigt kan man tycka att Putin underskattade amerikanarnas förmåga att strunta i livsviktiga saker när deras konsumtion hotas. De är världens mest krigiska nation, ständigt med krig på gång runt om i världen för att skydda den amerikanska livsstilen med konsumtion centrerad kring att bränna olja. Klimatkrisen är inte en Rysk uppfinning, men inte ens den har gjort minsta lilla repa på konsumerismen i USA. Eftersom de producerar en stor del av sin olja själva är det svårt att destabilisera konsumtionen, och Putin insåg nog till slut att han nått upp i närheten av taket för vad han kan åstadkomma.


Mot all vett och reson genomfördes Brexit och GB lämnade EU. En fantastisk framgång för Ryssland, som ställer GB i utkanten av gemenskapen. Problemet är att de fortfarande är med i NATO och genom sitt världsomspännande nätverk av (ibland före detta) kolonier har stor makt globalt sett. Med Boris Johnson som premiärminister har ändå Putin ett gyllene läge där GB är så långt som möjligt från innegänget.


Klimatkris och miljöhot har tagits på allvar mest av allt inom EU. Oavsett om det varit en del av Putins plan eller inte har det lett till stora påfrestningar internt. Direktiv om miljökvalitetsnormer och artskydd ställer hårda krav på lagstiftning som ingen medlemsstat vill genomföra, samtidigt som det är svårt att ställa upp motargument. EU vill så gärna vara USA’s storebror/förälder och vara bäst på både konsumerism och miljöskydd, men det är en ekvation som är omöjlig att få ihop.

Vad Putin nog lättast kan beskyllas för är att underblåsa nationalistiska och nynazistiska rörelser, inte minst genom att vara aktiv i krig som Syrien där mängden flyktingar mångdubblas och sätter stort tryck på hanteringen av våra numer mångkulturella nationer. När högerextrema politiska partier blivit en del av etablissemanget dyker det upp koranbrännare och muslimska terrorister som skapar ännu större polaritet.

Även om det finns en mängd överenskommelser om solidaritet inom EU-länderna, och de flesta dessutom är medlemmar i NATO, är det förmodligen svårt att uppnå större splittring inom vår kontinent.


I huvudsak har Putin redan uppnått flera av sina mål som lägger grunden för en Rysk expansion, även om det inte alltid är Ryssland som legat bakom de splittringar som uppstått. Hur som helst är det ett gyllene läge där Ryssland kan påbörja sin expansion tillbaka till Sovjet-tidens storhet.

Tjetjenien och Georgien var stora framgångar för Putin, och de utgör numer en del av det Ryska kollektivet. Jag tror att Putin insåg något viktigt efter dessa segrar: trots att det var rejäla framgångar gav det inte något särskilt stort positivt genomslag för Ryssland som nation. Fattiga länder utan några särskilda naturresurser ger ingen stor vinning även om man vinner kriget. Så varför då ge sig på Ukraina – Europas fattigaste nation?

Europas kornbod, det är Ukrainas synonym. Vad händer när man tar bort maten från ett Europa som redan växt långt mer än vad som är hållbart utifrån naturresurser? Jo, man underblåser interna splittringar och uppdelningar av samhällsgrupper – precis det som är en del av Putins plan för omvärlden. Samtidigt får Ryssland på lång sikt tillgång till kornboden och slipper drabbas av svält när populationen växer till sig. Win-win, eller rättare sagt, dubbel vinst för Ryssland.

I och med ett krig uppstår en till konflikt: olja och bränsle. Europa är beroende av Ryssland, och med högre bränslepriser drabbas sjöfart och flyg som kanske till och med kan nå fram till amerikansk konsumerism. Det ger även en till effekt på matbristen, eftersom många länder är beroende av matimport eftersom det inhemska jordbruket inte räcker till för befolkningen – inklusive Sverige. Där det inte är brist på mat blir det därför dyrare mat, vilket slår mest mot de fattigaste som redan kämpar hårt med en arbetsmarknad där lönerna sänkts till hälften av vad de var för hundra år sedan.

Eftersom instabilitet i västvärlden är nödvändig för att Putin ska kunna genomföra sin annexering av Ukraina och andra länder blir ett delmål i Ukraina att dra ut på konflikten så mycket som möjligt. Det är inte intressant att genomföra en fullskalig invasion för det viktigare målet att skapa instabilitet i Väst gynnas mer av att invasionen tar lång tid. Stup i kvarten kommer det nya rubriker i svenska medier om att “Experterna förbluffade över den ryska militärens inkompetens” eller “Var är det ryska flygvapnet som enkelt borde kunna etablera luftherravälde i Ukraina”, och USA skrattar över att de intog minsann Beirut på två veckor så Ryska arméns kompetens är ett skämt. Min syn är att Putin uppnår precis det han vill genom sin militära operation, som inte är ett krig förrän västvärlden är mogen för minsta möjliga motstånd.

Som bonus skickas minoriteter i Ryssland till frontlinjen. De första soldaterna som visades upp där de visat vit flagg och överlämnat sig till Ukrainska styrkor var Ukrainska lärare som bosatt sig i Ryssland. Putin vill inte ha kvar dem som Ryska medborgare, så antingen blir han av med dem för att de dör i kriget eller också tjänar de syftet att dra ut på konflikten så långt som möjligt till dess att världen är mogen för fullskaligt krig.

Ryssland har inte gjort några hemligheter av att man håller på att tillverka nya modeller av de flesta stridsvagnar, flyg, ubåtar, och liknande krigsmateriel som ska börja levereras 2022. Att de förlorar mängder av stridsvagnar och helikoptrar i Ukraina är inget problem, för de var ändå avsedda för skroten.

Efter Ukraina

Alexander Dugin beskrev en plan om att invadera Ukraina och sedan röra sig söderut genom Moldavien, Rumänien, och slutligen erövra Grekland så att det finns säkra vägar ut i Medelhavet från Svarta Havet. Förmodligen ingår väl Turkiet också i den södra expansionen, men det räcker nog med Istanbul eftersom övriga landet är bergigt och lätt kan bli ett nytt Afghanistan. En rörelse västerut genom att inta Finland och de baltiska staterna finns också med i dessa planer, men ligger förmodligen efter den sydliga expansionen i tid. hade tydliga artiklar om kärnvapen och att Ryssland minsann kan köra sina atomubåtar längs den amerikanska kusten redan innan kriget i Ukraina drog igång. Ett av de första utspelen som Putin kom med efter invasionen var att kärnvapnen står redo om Väst lägger sig i för mycket. En möjlig tolkning av de buffertstater som nämns är därför att de skulle kunna utgöra en buffert för det radioaktiva landskap som kan finnas kvar efter att Europa decimerats av atombomber. Primär måltavla lär i så fall vara Tyskland, och därefter Storbritannien och Frankrike.

När Ryssland rör sig vidare efter Ukraina kommer det att göras motstånd från hela NATO, oavsett vilket håll expansionen går. Kärnvapenkrig är därför en helt sannolik slutsats. Frågan är om NATO i så fall också svarar med kärnvapen – och dömer hela norra halvklotet och kanske mänskligheten till undergång – eller om man helt enkelt accepterar att det inte går att göra motstånd mot kärnvapen utan att försäkra sig om ett ömsesidigt slut. Jag vill tro att västvärlden inte är så korkad att man svarar på kärnvapen genom att skicka fler kärnvapen, vilket innebär att Ryssland förmodligen får sin vilja igenom förr eller senare.

Hur gör man motstånd mot den strategi som Putin utvecklat? Jag ser ärligt talat ingen tydlig väg framåt som kan ge goda framgångar. Ett mark-krig mellan NATO och Ryssland kommer vinnas av NATO, men Putin skulle trycka på kärnvapen-knappen innan NATO fått några större framgångar. Det mest framgångsrika skulle förmodligen vara att luta sig tillbaka och låta Ryssland ta länderna ner till Medelhavet, men det går inte eftersom de är medlemmar i NATO så västvärlden har målat in sig i ett hörn. Lönnmördare som lyckas slå ut alla högsta höns skulle kunna vara en väg till framgång, men det kan gå fel på så många sätt så det är knappast lönt att försöka sig på.

Även om väst på något vis hittar vägar att stå emot det ryska trycket har vi fortfarande inte löst klimatkrisen. Det är svårt att se någon särskilt positiv framtid för våra barn. Ännu svårare att hitta en väg framåt för att bygga upp något de kan ta över som en säker grund för sina liv. Det man kan hoppas på är kanske att alla kriser ska ta längre tid att genomföra så att de hinner leva sina liv innan det går helt åt skogen.

Om Sverige vidhållit vår tradition av neutralitet hade vi kunnat vara en del av den buffert som planerats mellan Ryssland och omvärlden, vilket hade kunnat ses som ett slags säkerhet. Istället har våra politiker tagit diverse steg för att ställa upp som Ryska motståndare, och nu låter det som att dom planerar att tvinga in befolkningen i NATO också. Sverige har aldrig varit mer hotat och osäkert än nu, tack för det statsministern. Vi som har valt att bygga upp våra liv här, vad ska vi göra nu? Chansa och stanna kvar i den stabila grund vi lagt inom landets gränser? Eller gå på långsiktigt något högre säkerhet och kortsiktig förlust genom att flytta till södra halvklotet? Inget val är bra i nuläget. Så det blir väl att vänta och hoppas på det bästa, men inte ser det helt ljust ut.

Underhålla gräsmatta

Köp inte ett hus där föregående ägare inte tagit hand om gräsmattan. Jag tänkte att det är ju bara fixa, men du anar inte hur mycket jobb som krävs för att ordna till en gräsmatta som förfallit.

När vi flyttade in köpte jag en handjagare till gräsklippare med trumma. Det är bättre för gräset att klippas av än att slås av, som en motorgräsklippare med rotor gör. Dessutom kan man klippa gräset kortare, och det blir mjukare att gå på för det är inte lika mycket ojämna vassa toppar på gräset som sticker i fötterna. Med kortklippt gräs borde gräsmattan bli fin snabbt, tänkte jag, och så får jag motion på köpet.

Ena delen av gräsmattan är däremot full av groblad och ogräs, som gör att gräset inte kommer upp och som växer platt längs marken så det går inte klippa bort. Grönt som grönt kanske, och jag kom fram till att det är bättre att låta pojkarna nöta till gräsmattan genom att sparka boll (när de blir större) än att försöka plocka upp varenda grobladsplanta med rötterna.

En annan del av gräsmattan är full av mossa. Efter fyra varv med mossrivaren är det fortfarande mer mossa än gräs i den delen. Dessutom är det svårt att få gräset klippt rätt längd med mjuk mossa under hjulen.

Den tredje delen av gräsmattan har haft träd, som dom kapat bort, men de har lämnat kvar korta stubbar. Sen har det varit typ en ring runt varje träd med jord eller nåt, så det är en grop ner men gräset har fyllt ut en del. Överallt är det små åsar av rötterna som fortfarande är kvar och sträcker sig förvånansvärt långt. För att få den delen jämn krävs det en jordfräs och stubb-brytning och börja om från början.

Eftersom de inte klippt gräset tillräckligt ofta är det fullt med långt dött gräs kvar. Det gör att även en motorgräsklippare, som jag lånade av farsan, får motorstopp för att det går för tungt, och min handjagare klarar inte av att klippa så tjockt. Därför fick jag köpa en röjsåg och gå och svänga på höfterna över hela gräsmattan, men den klarade inte heller att ta hela vägen ner.

Nu har jag kört mossrivaren direkt snön smälter, och det funkar rätt bra för att riva bort allt gammalt långt gräs. Problemet är bara att det är så långa döda grässtrån kvar att de lindar sig runt mossrivarens trumma så man får köra ett tag, rensa för hand, upprepa.

Till råga på allt kom granntanten över och började klaga över att vi inte fått till gräsmattan. Lätt för henne att tycka som är pensionär och dessutom har en gubbe som jobbar otröttligt i trädgården. För en annan som både ska få till inflyttning, en segelbåt med rasad motor, nytt jobb, och två barn som tar upp precis all tid som finns är det inte lika lätt att “bara fixa till gräset”. Dessutom hade jag ju tänkt få igång Attaluck. Men istället för att göra klart nåt blir det mesta bara petat på, för det är alltid nån som ropar och avbryter mig. Nåja, jag hade inte kommit så mycket längre med gräsmattan även utan barn och sånt, för det är så mycket jobb att jag blir less bara av att titta på den.

Därför säger jag, ta hand om gräsmattan om du har en, och om du ska köpa en (eller om den följer med när du köper hus), underskatta inte hur mycket arbete som krävs för att göra en dålig gräsmatta hyfsad. Ska den bli riktigt bra, då tror jag det är bättre att köra jordfräs över hela tomten och börja om från början. Men hur skulle det se ut för oss, hallen full av jordiga barnstövlar och inte mycket frön kvar i jorden.

Nu byter vi diesel mot el

Det var mycket jobb att plocka lös reverseringen på vår Vega 2544, och jag knäckte nåt verktyg också för bultarna hade låst sig så hårt. Den som har ägt båten innan oss har varit förälskad i att använda all sin styrka (i onödan) för att dra åt saker, för många skruvar är knäckta, eller att de dragits så hårt att de slitit lös trä med följden att saker inte sitter fast och inte går att fästa om.

Efter allt jobb som krävdes för reverseringen satt jag och grubblade över hur jag skulle orka plocka isär motorn och lyfta ut ur båten. Så kom jag på att om jag sätter ut en bortskänkesannons så lär jag ju få hjälp att plocka ur allt. Sagt och gjort, men jag fick bara tre svar. En VD/ägare för en pub (tror jag det var) från Borlänge erbjöd sig att både plocka ur motorn och betala 500 kr, så han fick komma och hämta.

Eftersom jag kommer byta till el skickade jag med en massa saker förutom motorn. Avgassystem, där bara slangklämmorna kostar 250 kr styck, propeller och propelleraxel (med reversering – en dyr mekanism omän krånglig och med tendenser att gå sönder), och elpanel med lampor och kablar, plus motor och reverseringslåda. Allt jag skickade med var värt mer än 500 kr i skrotvärde, och flera tusen som reservdelar. Min tanke var att det var en god affär för mig ändå eftersom jag fick hjälp att lyfta ur allt och det gick på 6 timmar istället för 6 veckor. Killen som hämtade började trots det bli girig och ville även plocka med sig allt som låg löst, inklusive en del av mina verktyg och skruvar för att fästa trälister i båten. Man får hålla hårt i sina tillgångar.

En olycka inträffade när en av killarna halkade då vi lyfte upp motorn så att den landade på tröskeln. Trots att det var teak sprack den på mitten. Med lite polyuretan (PU-lim) gick det laga. Samtidigt tror jag att även motortröskeln i plast vid botten sprack, för jag har inget minne av att den skulle varit trasig tidigare. Inte riktigt vad jag tänkt mig, men ingen fara på taket.

När motorn var ute återstod ett annat drygt jobb; att skrapa bort alla oljedränkta ljuddämpningsmattor på väggar och tak i motorrummet. Jag har fortfarande inte fått bort allt självhäftande lim, men själva skumgummimattorna är borta och det ser hyfsat ut. Kanske får satsa på lite kemisk bensin eller nåt för att få bort limresterna.

Nästa jobb i båten är att tvätta allt med avfettningsmedel, och sen igen med diskmedel. Det är tjocka lager olja som ska bort, särskilt i kölutrymmet.

Elmotor beställde jag från Golden Motor i Kina. Trots importavgifter och dyr frakt blev det flera tusen kr billigare än att köpa från deras Europeiska återförsäljare. Många timmar satt jag hemma och räknade på vridmoment och effekt och amperetimmar och propellerstorlekar, innan jag kom fram till att den bästa motorn för Albin Vega är deras 3 kW-modell. Alla återförsäljare jag pratade med menade att minst 5 kW är nödvändigt, därav mina många timmar med beräkningar för jag trodde att jag räknat fel någonstans. Min slutsats är att återförsäljarna helt enkelt rekommenderar en för stor motor för de tjänar mer pengar på den då den är dubbelt så dyr. Genom att känna mig säker på att jag räknat rätt på effekt och sånt är jag även säker på att jag förutom halva kostnaden för motor även klarar mig med hälften så stor batteribank och mindre propeller, vilket blir flera tusen kronor till i besparingar. Sålunda känner jag mig nöjd med mina beräkningar.

Återstår att vänta på att grejjorna levereras och montera allt i båten. Ännu mer jobb. Mycket mer jobb. Tur jag inte räknar timpenning på detta.

Som att det inte vore nog har jag monterat bort en del teakdetaljer, sandpapprat ner dom för att få bort den lack som sitter idag och istället penslat på oljegrund och teakolja. Det ser som nytt ut, så det är trevligt, men… ännu mer jobb.

Slutligen har jag hittat en massa mässing som går att polera. Rorkulten plockades lös, dels för att olja upp teaken, men även för att bakstycket är av mässing och helt svart av oxid. Efter polering är det inte fläckfritt, men ganska så glänsande mässing. Funderade ett tag på om man skulle lacka mässingen så att det inte behöver poleras om snart, men jag kom fram till att lack alltid blir fult förr eller senare så det är bättre att polera ibland.

Underhåll av segelbåt

Vi hade ju oturen att åka på motorhaveri den första längre resan med Albin Vega #2544. Aurora ska vi döpa om henne till, men har inte kommit så långt med det än. Beställa namnskylt eller måla själv?

Nu står Aurora på land i vagga och väntar på att vi ska ha tid och pengar till att byta dieselmotorn till elektrisk.

Med en ettåring och en fyraåring som tar all tid och uppmärksamhet som finns är det ingen liten utmaning att få till underhåll av båten. Med en fru som älskar shopping är det lika stor utmaning att få pengar till båten. Det är alltså i tillägg till att vi behöver ny motor, propeller och propelleraxel.

Måsarna har bajsat ner däcket. Havsanemoner täcker fortfarande delar av botten. Teakdetaljer har varit lackade men lacken har ramlat av så de ska putsas och oljas. Insidan ska städas. Det luktar diesel från allt mek jag höll på med för att få till motorn innan den till slut skar. Masthålet ska täckas med plastpåse. Stålbågen akterut ska böjas tillbaka efter att någon okänd idiot rammade oss i Härnösand marina utan att ge sig till känna. Lanternor ska bytas till LED. Solpaneler ska upp någonstans.

Gräset på båtplatsen ska klippas och buskarna bort. Masten ska ligga på båten istället för marken. Och så en presenning på det.

Det här är efter en vinter på land. Förstå hur långt efter vi ligger med underhåll.

Samtidigt växer gräset fortare än jag hinner klippa och inga projekt i huset blir klara heller. Nåja, när barnen blir större kanske.

Jämförelse av sjukvård

Om det är tur eller skicklighet; jag har sluppit sjukvård av någon större omfattning under mitt liv hittills. Däremot har jag haft ett antal mindre behov av hjälp med att få ordning på kroppen genom åren. Som svensk har jag blivit matad hela livet med att svensk sjukvård är bäst i världen. När jag bodde i Thailand reagerade jag kanske därför extra starkt på att de har mycket bättre sjukvård i mina ögon. Det sticker extra mycket i mina ögon eftersom jag dessutom upprepade gånger fått höra om att Thailand är ett utvecklingsland och hur dåligt många människor har det där. Jag känner mig lurad, av alla som uttalat sig om saken. Nu är jag sjukskriven och sitter hemma utan möjlighet att sova och bestämde mig därför att jag skulle skriva en rad om saken.

Svensk sjukvård

När jag var barn hade jag enorma problem med öroninflammationer. Varje gång jag var förkyld fick jag öroninflammation. Under en lång period var jag tvungen att ha fetvadd i öronen varje gång jag duschade, för att hålla vattnet borta. Mina föräldrar insåg inte hur påverkad jag var av detta problem, förrän en dag när pappa försökte prata med mig och insåg att när jag hade ryggen mot honom hörde jag inget. Jag hade lärt mig läsa på läpparna under tiden som mina öron utvecklat en dövhet, och så länge jag såg att någon ville mig något hade jag inga problem att gissa vad de sa. Härifrån kommer mina första minnen av sjukvården.

De första besöken var på vårdcentralen i Öjebyn. Läkaren sa att mina öron var fulla av vax och måste rengöras. Han hade en sug med ett munstycke som såg ut mest som en nål, som han skulle suga ut vaxet med. När sugen sög fast i huden inuti örongången trodde jag att mitt huvud skulle explodera av smärta. Jag skrek och grät och gjorde allt jag kunde för att tala om att det inte var bra. Ändå envisades läkaren med att fortsätta. Även nästa återbesök plockades sugen fram. Jag försökte fly och kämpade emot allt jag kunde. “Vi kan ju prova skölja med vatten, men det är inte alls lika bra”. Vad som helst utom den där mardrömsmaskinen menade jag. Mjukt, varmt vatten strömmade in i örat och ut kom en del vax i en skål. Det var som himmelriket, jämfört med den där infernaliska sugen. Istället för ett huvud som dunkade av smärta kändes det som att öronen blivit renare. Jag förstod inte varför inte vattnet var det första valet, och sugen det sista.

Till slut fick jag operera in slangar i trumhinnorna, på Bodens lasarett tror jag det var. Jag kommer ihåg att gasen de använde för att söva mig luktade som anis. Nästa minne är sjuksköterskan som efter operationen sa att nu får pappa ta med mig och köpa en glass åt mig. Glassen har jag inget minne av alls, eller ens att jag skulle haft ont någonstans, men jag kommer ihåg att jag var lite förundrad över sjuksköterskan som var snäll och vänlig.

I tonåren hade jag konstant värk i mina knän. Mamma tog med mig hem till en läkare, som kollade och böjde och sträckte på benen och sa “du har sprickor i brosket; fortsätt och spring så nöts de bort och så blir det bra”. Så jag bet ihop genom smärtan, fortsatte springa, och idag har jag väl knappt nåt brosk kvar i knäna. Haft problem hela livet. Aldrig någon som tagit mig på allvar. “Ta en alvedon” är det vanliga man får höra när man försöker beklaga sig över att det gör ont.

Jag var en av de första som provade på e-cigaretter. Det var flera år innan det började komma larm om att de förstör lungorna. Ironiskt nog hade jag märkt av att min rökning inte var helt bra för lungorna och ville ha ett mer hälsosamt alternativ att få i mig nikotin. Som följd fick jag svår ansträngningsastma. När jag är som vanligt och sitter eller går eller står har jag inga problem alls. Men med ökande ansträngning börjar lungorna fyllas med segt slem som inte går att hosta upp, lungvolymen minskar mer och mer, och vid hård ansträngning kippar jag efter andan. När jag gått på gym och tränat har jag lyckats träna upp förmågan att andas mer och bättre och få mer syresatt blod trots allt slem men det har aldrig varit i närheten av bra. Ganska tidigt sökte jag vård för att få en inhalator, för jag vill inte dö av att kvävas i mitt eget lung-slem. “Du mår bra”, sa dom. Jag försökte förklara att problemet bara uppstod när jag ansträngde mig, och det viftade de bort på Ålidhems vårdcentral. “Det enda sättet att få en inhalator är att komma hit när du har ett astma-anfall”. Sagt och gjort, jag gick på gymet och joggade en stund, sedan till vårdcentralen, men där fick jag vänta ett tag så det var ju inte alls lika allvarligt när jag väl fick undersökas. Jag behandlades som att jag försökte manipulera mig till en inhalator, som att jag var något slags drogmissbrukare som bara ville ha tag i kemikalier, och att jag borde gå hem och inte besvära vården med mina fasoner. När jag väl fick tag på en inhalator var det därför på olagliga vägar, utanför vårdsystemet. Efter att ha konstaterat att det gav god effekt tog jag med inhalatorn till vårdcentralen, visade upp den och talade om att den här mår jag bättre av kan jag få en “på riktigt”, och då gav de med sig och skrev ut ett recept.

När jag tränade Krav Maga skadade jag nacken och kunde knappt röra mig utan att hela kroppen ekade av smärta. Min kontakt med vården ledde till att jag fick utskrivet diklofenak 50 mg, dvs samma som att ta två st piller som man kan köpa på apoteket. Ingen röntgen, inget ultraljud, ingen som helst användning av modern medicin utan bara “ta en alvedon”-behandlingen som karaktäriserar svensk sjukvård. Just nu är jag sjukskriven igen för nackbesvär, där kroppen låstes så hårt av kramp att jag var tvungen ringa efter ambulans för att bli inburen på akuten. Den här gången blev jag erbjuden kodein, men har själv provat mig fram till att diklofenak och ibuprofen tillsammans är det som är mest effektivt på att döda smärtan. När jag kom hem från sjukhuset frågade Angsana om de kunde se något på röntgen. Nej, sa jag, de bara kände lite och konstaterade att musklerna var hårda av kramp och skickade hem mig med smärtstillande. VA?!?? säger hon, har dom inte undersökt ordentligt??? Nej, undersökning gör man inte i Sverige, om det inte verkar vara så att någon håller på att dö.

Thailändsk sjukvård

I Thailand hade jag en försäkring som gav gratis sjukvård vid Bangkok Hospital. Det heter så, men vi gick till sjukhuset i Rayong. Arbetsgivaren betalade försäkringen, så jag märkte aldrig av några kostnader för sjukvård. Stor skillnad mot Sverige, där det alltid kostar 100 kr för att gå till läkaren, vilket svider rätt bra i plånboken när man är student. Dessutom får man betala massa pengar för medicin, även om det är ett tak på ett par tusen kronor, medan i Thailand samma medicin kostar mycket mindre pengar utan några statliga subventioner.

En stor skillnad i Thailand är att allt jag försökt mig på att köpa i medicinväg går att hitta på apotek utan att man behöver något recept. En annan stor skillnad är att personalen på apoteken i Thailand är väldigt kunniga och kan ge goda råd om vilken medicin som kan hjälpa olika besvär. Alltså finns det inte alls så stor anledning att besöka sjukhuset. Mycket mer effektivt, och går man till sjukhuset så är det för att man behöver något mer än smärtstillande. Vetskapen om detta hos sjukhusets personal kan nog vara en bidragande anledning till att man behandlas helt annorlunda som patient.

När man går in genom entrén till sjukhuset möts man av en service desk med tre unga damer, ibland fler. De tar reda på varför man sökt sig till sjukhuset, ungefär vad problemet verkar vara, och hänvisar sedan till rätt avdelning (t.ex. öron/näsa/hals). Varje avdelning har sedan en till service desk där de frågar mer detaljerat om vad problemet förefaller vara och letar reda på en specialistläkare som kan utföra behandlingen. Varje besök jag haft i Thailand har varit drop-in och väntetiden har varit från några minuter till knappt en timme. Jämfört med i Sverige där man bokar veckor i förväg och får sitta flera timmar när man kommer in till akuten.

Kontakten med thailändska sjuksköterskor leder till att man känner sig ompysslad och omhändertagen. I Sverige känner jag mig mest ivägen, ungefär som “du är ju inte döende varför sitter du inte hemma och tar en alvedon”. I Thailand frågar de om det känns bättre, behövs något annat, informerar om varför något kan dröja en liten stund när en läkare inte finns på plats omedelbart. Antalet sjuksköterskor per patient är mycket större, vilket jag antar bidrar till deras avsevärt högre effektivitet.

Jag har mött envisa läkare i Thailand. Som kvinnan som insisterade på att behandla min näsinfektion som hösnuva först för att se om inte hon hade mer rätt än jag om orsaken. Jag har även mött okunniga läkare i Thailand. Trots språksvårigheterna har de ändå gått att resonera med, och jag har alltid fått vård, och förr eller senare har jag fått vård som har lett till att jag blivit frisk. När jag mött sådana läkare har jag känt mig mer som hemma, mer som i Sverige. Men generellt sett har jag varit imponerad över hur bra Thailändarna är på att få sina patienter att må bättre på kort tid.

Summa summarum

I Thailand är sjukvården en vårdinrättning, och man känner sig vårdad och omhändertagen när man besöker ett Thailändskt sjukhus. Jag har snabbt och effektivt fått den vård jag behövt, samtidigt som jag känt mig värderad som människa. Utan att någonsin ha besökt akuten har jag fått snabbare vård i Thailand än när jag varit tvungen att besöka akuten i Sverige.

Det är möjligt att vi är bäst i världen på att rädda liv i svensk sjukvård. Men det är lika möjligt att vi är sämt i världen på att vårda människor. Det är sällsynt att jag känt mig omvårdad i kontakt med svensk sjukvård. Det är sällsynt att jag fått den hjälp jag behöver vid kontakt med svensk sjukvård, åtminstone vid första besöket – när jag fått hjälp har det varit efter tjat och återkommande återbesök.

Om inte mina egna upplevelser är tillräckliga: Sverige har idag ca 6000 döda av Covid-19 bland 10 miljoner innevånare i ett rikt industriland. Thailand har 60 döda i hela landet där enbart Bangkok som stad har större befolkning än Sverige och de flesta är “fattiga” människor på landsbygden utan utbildning.

Thailändsk sjukvård vill jag mena är helt överlägsen den svenska. Frågan är: hur är det möjligt när vi haft så stort försprång under så lång tid?

Jämförelse av mobiloperatörer


En gång i tiden hade Telia bäst täckning. Sedan sålde de NMT-450 till IceNet, som döpte om sig till Net1. Deras huvudsakliga kund har varit militären, som behöver täckning även mitt ute i skogen, men de har ändå kämpat och varit nära konkurs några gånger.

Problemet med Net1 är att även om de har bäst täckning så har de sämst telefoner. Rättare sagt, de hade sämst telefoner, för nu har de slutat sälja telefoner och erbjuder endast en WiFi-router med inbyggt SIM-kort. Man måste alltså ha med sig denna router överallt, men kan då vara uppkopplad mot Internet och använda sig av Skype och liknande tjänster för att ringa. Men det är ju inte riktig telefoni längre, även om det är mobilt och går att prata med folk.

Eftersom Net1 har ett nät som bygger på 450 MHz har de oöverträffad räckvidd. Men det innebär också att moderna telefoner inte går att använda, eftersom de använder högre frekvenser. Det som gör dem bäst gör dem också sämst. Förmodligen är det bäst att använda dem i en sommarstuga ute i skogen där ingen annan har täckning.

3 av 5 i betyg, även fast jag aldrig provat dem.


När Televerket var statligt och skötte telefoni som en vital del av landets infrastruktur fanns det inte så mycket att klaga på. Efter privatiseringen har jag bara klagomål i alla mina kontakter med Telia. De sätter ett pris som ser OK ut (inte billigt, men OK) men sedan när det är dags att betala går notan på mycket mer. Samma sak med utlovad kvalitet; det håller aldrig måttet. Men tydligen kommer man undan med sånt när halva befolkningen tar för givet att de alltid varit bäst och förmodligen fortfarande är det utan att man behöver prova något annat.

Telia körde en kampanj på 90-talet där de sa att det var gratis att lägga in titel eller yrke i telefonkatalogen; bara fylla i ett formulär och skicka till dem. Varför inte, tänker jag, och skickade in. Sedan kom en räkning på 450 kronor; ganska mycket pengar för mig som hade KAS-ersättning om 3500 kr per månad. Självklart ringde jag och frågade vad räkningen handlade om eftersom de marknadsfört det hela som gratis och kostnadsfritt. Jo, fick jag höra, en ändring är gratis men i det finstilta står det att följande ändringar kostar pengar. De vet såklart att ingen läser det finstilta. Även med vetskap om detta hävdade jag att jag minsann inte gjort mer än en ändring, men då hade jag ju bytt adress och det räknades tydligen som den enda gratis-ändringen. Jag försökte driva ärendet vidare, men då skickade dom mig till kronofogden med ytterligare massa pengar som avgifter, och jag valde att betala och äta ris och potatis en månad.

Frugan ville ha nytt skärmskydd på sin mobil, så hon gick in i första bästa butik för ett par år sedan som råkade vara Telia. Hon är van att de som säljer sådana skydd sätter på dem också, som en tjänst. Det brukar gå till så att den som sätter på skärmskyddet använder tejp för att dra bort eventuellt skräp på skärmen, rengöringsmedel, och kollar dammpartiklar om och om igen för att se till att det är helt rent. Hos Telia slängde de på glasrutan på skärmen utan att vara noga alls, med påföljd att det både var luftbubblor som inte gick att få bort och så var det snett. Det får ni göra om sa jag; köpt är köpt sa dom och vill ni göra om det får ni köpa ett till.

Till följd av deras tjuv och rackarspel har jag infört total bojkott av allt som Telia rört i. Jag använder fortfarande Eniro kartor, men de menar jag är avskiljda från Telia. Även om Telia är största ägare så är majoriteten av aktierna hos Eniro i andra händer. Förutom att jag använder denna karttjänst är min bojkott av Telia total.

Några gånger har jag testat ta med Telia en en jämförelse när jag funderat på att byta telefon eller abonnemang. Bara för att se om jag missar något av min bojkott. De har alltid visat sig vara antingen dyrast eller sämst eller nära botten, så det är inte direkt så att jag lider av att avsky dem. Det Telia har är bra täckning, sedan sina statliga dagar, men även där är Net1 bättre och jag mår inte dåligt av att vara i radioskugga någon gång om året hos andra operatörer.

0 av 5 i betyg.


Jag har haft en bild av att Telenor är ett riktigt bra företag. Inga bindningstider, byt telefon när du vill, bra täckning, det låter väldigt bra. De har ändå alltid varit dyrare än andra när jag jämfört, så jag har låtit bli.

I sommar bestämde jag mig för att fixa ett eget telefonnummer till min firma, som jag inte varit särskilt aktiv med att driva. +467-ATTALUCK men det var redan registrerat på Telenor. När jag ringde sa dom att inga problem, numret är ledigt så du kan få det. Men jag hade ringt fel och kommit till privatabonnemang när jag skulle ha företagsabonnemang. Inga problem, sa killen, vi gör klart och tecknar numret här sedan för vi över det till företagsabonnemang när du ringer dem. Sagt och gjort, sedan ringde jag företagsavdelningen och de sa att nej det går inte. Du måste teckna nytt abonnemang och föra över numret. Jaha, då gör vi så. Sedan kom räkning på båda abonnemangen. Jag ringde och den jag pratade sa inga problem, vi stryker fakturan för privatnumret och avslutar det. Månaden efter flyttade vi till hus och posten blev inte eftersänd. Plötsligt damp det ner en ny räkning: BETALA NU ANNARS SKICKAR VI TILL INKASSO. What? Jag ringde, skrev e-mail, och fick bara till svar att “vi ska kolla med reklamationsavdelningen”. Sedan kom brev från inkasso, med nya avgifter på 600 kr extra. Då avslutade jag abonnemanget och flyttade till annan operatör, och betalade allt. Trodde att det skulle vara slut på den historien. Nejdå, sedan kom en räkning till på 3 månader företagsabonnemang in i framtiden som jag aldrig kan utnyttja eftersom det är avslutat.

Det visade sig till slut, efter flera månaders bråk och försök att få dem att rätta till saken, att det finstilta säger att det alltid är 3 månaders uppsägningstid och det går aldrig komma ifrån. Det står uttryckligen “ingen bindningstid”, men det finstilta säger lika fullt att det är 3 månaders uppsägningstid, som att det skulle vara en helt annan sak. Eftersom de tecknade mig på ett privatabonnemang först blev det 3 månaders uppsägningstid på det, som gick till inkasso eftersom jag menade att jag blivit lovad att de skulle stryka det abonnemangskostnaden eftersom de själva gjort fel vid tecknandet. Sedan när jag sa upp företagsabonnemanget blev det 3 månader till i uppsägningstid efter att jag avslutat. I minsta möjliga finaste finstilt gömt bakom krångliga meningar i avtalet, men visst det står där.

Följaktligen har jag lagt till Telenor på min lista över företag jag bojkottar. Skojare och oseriösa säljare med avsiktligt vilseledande marknadsföring. Det tål jag inte en sekund av. Men jag är inte så dum att jag tror att jag har en chans mot en sådan jätte till företag, så det är bara betala mina fakturor och inse vilken blunder jag begick när jag skrev på för dem.

0 av 5 i betyg.

Comviq / Tele2

Vi tecknade avtal med Comviq för att de var billigast på iPhone X när den kom. De säger dessutom att de har fantastiskt bra täckning eftersom de delar nät med andra som kompletterar dem till jättebra täckning totalt sett.

Täckningen är helt OK, det är sällan jag varit helt utan signal. Men där andra haft abonnemang i de nät som Comviq säger att de delar från andra har jag jämfört, och det stämmer inte. Comviq har bara en eller två prickar i signalstyrka när andra i samma nät har fullt. Mycket märkligt, och det ger skillnad på samtalskvalitet och dataöverföringar. Alltså är inte nyttan de marknadsför så stor som den verkar vara.

Priset på mobilen var billigast, men efter det har jag ofta sett att Comviq inte alls är billigast när det gäller abonnemang och datamängder. När man väl skrivit upp sig är det besvärligt att börja byta, så det är väl en strategi som funkar bra för dem. Köp en sak billigt för att bli fast i något dyrt i längden.

3 av 5 i betyg.


I slutet av 90-talet marknadsförde sig Tre som 3:e generationens mobiltelefoni med nya telefoner som kunde ringa videosamtal. Vanliga samtal var lite dyrare än andra operatörers, men videosamtal var helt gratis att ringa. Det gjorde det en bra affär att byta till 3 så länge som de andra man pratade med också bytte så att man kunde ringa gratis till varandra.

Jag skrev på tidigt, och övertalade så många som möjligt av de jag kände eller lärde känna att också byta till 3. Under många år var jag en mycket nöjd kund. Även om täckningen var dålig, så fanns det alltid täckning längs de stora vägarna. När jag åkte ut i skogen eller på landsbygden var det helt OK att vara utan mobil för jag var inställd på att det var så det var.

Numer har 3 byggt ut sitt nät och har riktigt bra täckning. Långtifrån bäst, men helt klart godkänt. Jag ser inte någon anledning att använda någon annan, och är täckning det viktigaste så tar man en router från Net1.

När jag flyttade till Thailand åkte jag dit på det finstilta med Tre också. Det går inte komma ifrån att det alltid utan undantag är 3 månaders uppsägningstid. Och jag visste inte att jag skulle åka förrän någon månad innan. Kan jag pausa abonnemanget i två år? Nej, inte så länge, bara kortare perioder. “Jag är ledsen, jag ser att du är en av våra äldsta kunder och har en fin historik hos oss och jag kan göra en massa saker för att ge dig bättre erbjudanden på nya mobiler och abonnemang, men inget för att undvika uppsägningstiden” sa han jag pratade med. Nåja, trevlig kundservice hjälper till lite när man blir besviken.

4 av 5 i betyg.


När Hallon började köpte de in sig på 3:s nät och hade ungefär samma utbud men bara kontantkort och billigare än Tre. Nu säger de att de är systeroperatör, och har både abonnemang och kontantkort.

Jag har kört kontantkort hos Hallon privat och har bytt företagsabonnemanget till dem också. Täckningen är som sagt bättre än 3 haft tidigare, och priserna lägre. Än så länge har jag inget alls att klaga på.

En liten bonus är det att de inte har en fånig siffra i namnet, som Tele2 som ville vara “det andra Telia” när de startade eller Tre som ville bli kända som “3G-företaget” men nu börjat installerat 5G och har 4G i hela nätet.

5 av 5 i betyg. Rekommenderas.


Vi har flyttat från Sundsvall till Örnsköldsvik. Det innebar att jag även skulle flytta båten, såklart. Ursprungligen hade jag planerat för att flytta den från Härnösand (förre ägarens hemort där jag tänkte låta båten stå över sommaren) till Sundsvall. Nu fick de planerna ändras till att köra norrut istället mot Örnsköldsvik.

Vad som saknats från den här bloggen är sommarens äventyr; förra inlägget var ju sjösättningen. Orsaken till att de saknas är att det har varit väldigt få äventyr i sommar. Thai-Tai föddes den 9:e juni och både före och efter förlossningen fanns det ingen tid för båten. Vi hann sitta i hamn några gånger och fika, vilket var en trevlig tillflykt när solen gassade och det knappt gick att finnas till på någon annan plats. I båten var det svalkande vindpustar från havet och kallduschar med en hink som vi hissade till sittbrunnen. En enda gång satte vi av mot öppet hav, när det var vindstilla och vi gick för motor ut förbi Härnön, för att sedan vända om när vi såg horisonten helt platt på ena sidan båten. Samtidigt passade jag på att prova hissa förseglet, men det var ju vindstilla så mer än upp och ner med seglet blev det aldrig.

Spola fram tiden till idag när vi inte haft en enda lugn stund pga flytt och husköp och nytt jobb och småbarn hemma. Lungviks hamförening tänkte jag lägga båten hos, men de har ingen traverskran utan de flesta kör upp båten på båtvagn. Höst och vår vid ett eller två tillfällen bokar de en kranbil som man kan skriva upp sig på för att lyfta sin båt ur vattnet. När de då erbjöd sig sälja en båtvagn från klubben sa jag ja tack. Jag hade redan köpt en Tyresövagga som jag hade tänkt använda i Sundsvall (där de har travers och lyfter båtar ur vattnet), men jag tänkte att den kan jag ju sälja igen. Dagarna gick mot Oktober månad och jag började känna lite stress över att båten låg kvar i Härnösand för bryggorna ligger ju inte ute hur länge som helst. Samtidigt kom höststormarna och varenda helg var det kulingvarning och inte läge att ge sig ut på sjön som nybörjare. Till slut hittade jag en dag utan starka vindar: Tisdag 29 Oktober. Så jag kollade med chefen och tog semester en dag för att köra upp.

Planeringen, förutom att kolla vädret, gick ut på att se till att jag hade Eniro på Sjön-appen installerad på två telefoner, en tredje telefon i fickan som backup, ladda batterier så det fanns kräm till både VHF i båten och handhållen VHF, samt lägga rutten och räkna ut att det borde gå att köra upp för motor på 12 timmar om det är vindstilla enligt prognos.

Farsan fick agera chaufför och släppa av mig vid båthamnen i Härnösand. Därefter bar det av klockan 10:30 ungefär, dvs ankomst närmare midnatt. Jag satt och roade mig med att fundera på hur mycket mörkernavigering och liknande jag kom ihåg från när jag tog skärgårdsskepparexamen och utsjöskepparexamen på 90-talet. Svaret var: inte mycket. Nåja, förutom telefonernas GPS och sjökort hade jag även igång min SIMRAD-plotter så jag kände mig hyfsat trygg i att veta var jag var på vattnet oavsett ljus.

När jag kom ut på öppet vatten var det inte alls vindstilla. Det blåste på ganska bra från norr, dvs motvind rakt i ansiktet den kurs jag höll. Vinden sänkte farten en liten smula, men fördelen var att vågorna kom rakt mot fören så jag slapp skumpa runt. Trots att avgaserna från motorn hade en tendens att sugas in i cockpit satt jag och njöt av färden med radion på och inte en själ inom synhåll.

Ganska snart kröp dimman in. Efter en stund såg jag inte mer än kanske 50 meter framåt. GPS:en var guld värd för annars hade jag nog kunnat gå rätt mot land lika väl som ut till sjöss. Däremot märkte jag att GPS:en uppdaterades alldeles för långsamt för att det skulle gå att hålla en någotsånär rak kurs; jag fick hela tiden korrigera höger-vänster-höger-vänster. När jag satt där och korrigerade fram och tillbaka föll ögonen på kompassen, och jag insåg vilket värdefullt verktyg det är. Mitt i allt kunde jag hålla rak kurs på ett mycket bättre sätt. Här kände jag mig väldigt nöjd med nyvunna färdigheter, men fortfarande nervöst spanande in i dimman ifall det skulle finnas andra båtar ute eller stockar och annat flytetyg i vattnet.

Det var svårt att hitta en bekväm ställning, som både medgav korrigeringar av kursen och sikt ut i dimman och möjlighet att hålla koll på kompass och GPS. Till slut kom jag fram till att det bästa var att sitta på “ryggstödet” i cockpit, längst bak i hörnet. Benen blev fortfarande lite trötta, särskilt det ben som var närmast rorkulten, så jag bytte sida från höger till vänster några gånger. När jag på det viset bytte från styrbord till babord lyckades jag sparka till motorreglaget med foten, och märkte direkt att motorn ändrade beteende.

Här behövs en extra förklaring av motorreglaget. Albin Vega är utrustad med reverserande propeller, vilket är en lite udda men i teorin väldigt fiffig uppfinning. Propelleraxeln snurrar alltid åt samma håll; det finns ingen växellåda för fram och back. Istället kan propellerbladen vridas runt, där bladens vinkel ger drift framåt respektive bakåt i olika hög grad. Original på Vegorna sitter en motorspak som både ökar varvtal på motorn och ändrar bladens vridning när man för den framåt eller bakåt. På min båt har man istället monterat två spakar; en spak för varvtal och en spak för bladens vridning. Jättebra, tyckte jag när jag provkörde, för genom att justera bladens vridning med farten kom jag upp i 5-6 knop även fast motorn gick på tomgång i vindstilla väder. Det borde man kunna spara soppa på, även fast manualen säger att det är mest bränslesnålt att ligga strax under maximalt varvtal. När man seglar ställer man bladvinkeln på max för minsta möjliga vattenmotstånd. Problemet med den här konstruktionen är att den har en tendens att kärva. Minsta motstånd från att ett rep eller fisknät eller sjögräs eller liknande kommer in i propellern så skär axelmekanismen ihop och man måste renovera axeln. Förre ägaren informerade mig om att han nyss varit tvungen att renovera reverseringen på detta sätt, även om nyss för honom inte är nyligen i tid eftersom båten stått på land ca 8 år.

Hur som haver så märkte jag att motorn började gå på ojämna varvtal; ungefär en sekund i taget på lätt respektive tungt belastad, som det lät. Nu märkte jag även att avgasröken var alldeles svart, fast den tidigare varit vit. Böjde mig bakåt för att kontrollera att vattnet kom ur avgasröret och att kylningen fungerar som den ska och körde huvudet rakt i ankaret med blodvite som följd. Efter lite ojjande och torkande av blod konstaterade jag att det inte var något fel på kylvattnet. Vid det här laget hade jag dragit ner motorn på tomgång och låg med bredsida mot vågorna vilket inte alls var trevligt. Men nu märkte jag att motorn gick bra igen, däremot hade en kontroll-lampa börjat lysa. Ajdå, oljelampan trodde jag att det var. Nu vill jag minnas att någon sagt att om man kör på en sten med bilen så oljetråget går sönder så ska man inte stänga av motorn för oljepumpen håller trycket uppe så det går att köra till närmaste verkstad. Sagt och gjort kollade jag kartan och hittade Barsta hamn som närmaste hamn och de verkade ha en del service så jag styrde kosan ditåt på varvtal knappt över tomgång.

När jag nu satt där, nervös för dimman, med potentiellt motorhaveri, kollade jag mig omkring hela tiden och lyssnade efter minsta lilla oljud från motorn och kollade färgen på avgaserna som återgått till grå-vitt. Då lade jag märke till att akterlanternan var trasig. Lite mer kontroll visade att stålbågen akterut var stött krokig, akterlanternan helt söndersmulad, ankarspelet krossat (orsaken till att jag nyss stött huvudet i ankaret visade sig alltså vara att ankaret befann sig på en helt ny plats där jag inte förväntade mig att något skulle finnas), och stegen akterut ner i vattnet var skrapad med mörkblå och vit färg. Inte så bra att vara på väg in i mörkernavigering med trasiga lanternor. Inte lär jag ha synts särskilt bra i dimman heller. Tack för det, du idiot i Härnösand som aldrig brydde dig om att kontakta någon om att du krashat in i en båt. Det ska jag förresten komma ihåg att polisanmäla när jag får en stund över.

På telefon med farsan om att ordna hämtning tidigare än väntat och i Barsta istället för Örnsköldsvik kom jag på att jag sitter ju faktiskt i en segelbåt. Sagt och gjort rullade jag ut förseglet och trots att vinden var svag kom jag upp i 4 knop istället för de 1.5 knop som motorn gav mig för tillfället. Med seglet uppe märkte jag också att båten verkade vilja gå av sig själv; jag behövde inte längre korrigera höger-vänster hela tiden. Det var tacksamt eftersom jag behövde två händer till att hålla reda på tampar och trimma seglet när vinden skruvade lite på sig och inte hade möjlighet att dessutom styra samtidigt.

Jag kom fram till Barsta före farsan och kände mig smått nervös över att lägga till på egen hand i en hamn jag aldrig varit i tidigare. På kajen fanns ett par familjer som stannat med sina husvagnar, så jag försökte vinka till dem men de vände bara på klacken och gick – förmodligen för att äta middag utan att veta att jag behövde hjälp. Med minsta möjliga framåtdrift från propellern och motorn på tomgång gled jag in vid kajen och lyckades trots allt rätt bra med att förtöja mig vid bryggan. Tack och lov för vindstilla väder.

Farsan skjutsade hem mig och jag satte mig för att försöka luska ut hur en motor fungerar och vad som hade kunnat vara felet. Google är bra i såna lägen, om man vet vad man letar efter vilket jag inte visste. Jag hittade folk som fått toppen genomrostad så att kylvatten gick in i cylindrarna – det ska tydligen ge omväxlande vit och svart rök. Andra menade att dålig smörjolja kan ge liknande problem. Eller dålig diesel. Eller dåliga filter. Eller dålig kompression och kanske dags att totalrenovera hela motorn.

Vädret verkade klarna upp efter ännu en höststorm till lördagen. Därför tog jag en till semesterdag på fredagen 1/10 för att fixa motorn så att jag förhoppningsvis skulle kunna köra till Ö-vik på lördagen. Så det blev till att köpa en oljepump på Jula för 399 kr, oljefilter och olja hos den lokala båthandlarn, ett dieselfilter visste jag låg kvar i båten från en föregående ägare. På fredagen byte av olja, oljefilter, oljepump, sedan kollade jag runt allt som skulle kunna vara fel någonstans. Här lade jag märke till att propelleraxeln inte hade smörjnippel utan en genomskinlig plastslang med olja, men det verkade finnas gott om olja så jag kom fram till att det knappast var något problem med smörjningen där. Kilremmarna där fram var inte helt spända, men de går till startmotor och generator och en dieselmotor ska kunna gå även utan ström. Däremot upptäckte jag att den kontroll-lampa jag sett lysa på låga varv inte var oljelampan utan kontroll av batteri-laddning, så det förklarades av de något slappa kilremmarna.

På plats i Barsta hamn, där dimman börjat lätta.

Provstart av motorn i hamn gick bra. Motorn purrade på ett sätt så att jag aldrig hört den må så bra sedan jag fick båten. Jag fick intrycket av säljaren att han bytt olja och filter redan innan han överlät båten åt mig, men så kan det inte ha varit för det var stor skillnad på motorljudet efter att jag fått dit ny olja och nya filter. Man ska alltid göra allting själv. I alla fall kände jag mig nöjd och tänkte att jag måste ju kunna köra upp till Ö-vik på lördagen.

På väg ut från Barsta kändes det fortfarande bättre än när jag lämnade Härnösand. Dessutom slapp jag dimman den här gången, och eftersom jag redan tillryggalagt halva avståndet var det bara 6 timmar kvar så jag skulle slippa mörkernavigering. När jag kom ut mot öppet hav däremot ökade höjden på vågorna i rask takt och det blåste oväntat hård vind. Jag skulle uppskatta 10-12 m/s och ungefär en meter höga vågor. Motorn började kämpa igen, men jag tänkte att det måste ju vara av att det är svårt att gå mot vind och vågor. Sedan började motorn gå rejält tungt och det var svart rök där bak igen. Jag justerade ner propellervinkeln, och då nöp det fast och motorn stannade. Först nu insåg jag att det aldrig varit något problem med motorn, utan att det var reverseringen i propelleraxeln som trasslat och nu rasat fullständigt.

När motorn lade av såg jag Bönhamn inne vid kusten. Men jag hade ingen motor igång, och har aldrig varit där tidigare så jag vet inte hur det ser ut när man lägger till. Det slog mig därför att eftersom jag kört i motvind hela vägen från Barsta borde jag kunna segla tillbaka ganska enkelt och glida in i hamn. Alltså var det dags att hissa förseglet igen, för storseglet ger jag mig inte på ensam i båten utan segelvana.

Innan jag hunnit så långt i mina funderingar hade båten hunnit tappa fart och låg med vågorna in från sidan. Jag kastades till höger och vänster i cockpit samtidigt som jag fumlade med repet till rullen och att lösgöra tamparna för att dra ut seglet. När jag väl börjat rulla ut hjälpte vinden till rejält och drog ut hela seglet, så båten vände sig med vinden och jag fick vågorna i aktern istället. Men jag hann trampa sönder radion innan dess och alla mobiler låg på botten av cockpit så det blev att städa lite. När jag tittade upp från städningen var jag på väg rakt mot en klippvägg och fick hjärtat i halsgropen innan jag styrt in på rätt kurs igen. Det var inte särskilt nära alls, men det kändes ändå lite skakigt eftersom jag fokuserat mycket mer på att få koll på GPS:en än att titta var jag åkte och det hade kunnat gå illa om jag hållit på längre tid med det.

Trimma segel, styra, och hålla koll på navigering och grund och klippväggar är alldeles för mycket för en nybörjare att ge sig in på ensam i båten, men jag hade inget val och lyckades på nåt vis även om jag blev helt blöt i svett under tiden. Lite nöjd var jag när jag konstaterade att jag kom upp i 6-7 knop och slog personligt fartrekord.

På telefon med farsan igen om att han skulle komma och hämta mig i Barsta trots allt säger han “du borde ringa 112 och få hjälp”. “Jaha” säger jag som inte haft en tanke på det trots tre mobiltelefoner framför mig. Min inställning var att det här är inga problem, även om det samtidigt kändes som att jag tagit mig vatten över huvudet. Trots min svett som lackade tyckte jag att det kändes som att jag hade båten under kontroll med seglet och jag sa att vi möts i Barsta igen utan att kontakta någon annan.

När jag gled in mot Barsta mellan öarna blev det plötsligt helt vindstilla och seglen slackade. Det kändes värre än att kastas runt av vågorna i 10 m/s för jag hade en klippvägg till styrbord och en ö med massa stenar och grund på babords sida. Utan vind kändes det som att jag mycket väl skulle kunna hamna på endera sidan. Segelbåtar glider fram förvånansvärt bra genom vattnet däremot, och efter några minuters långsamt glidande fick jag vind i seglen igen.

Väl framme i hamnen fick jag motsatt problem, för jag ville ju inte smälla in i kajen med full fart. Så jag rullade ihop förseglet till en liten trekant bara så att jag fick styrfart och gled på plats och lyckades lägga till på egen hand igen.

Hemma kom jag på att jag har ju båten försäkrad, så jag ringde försäkringsbolaget som lovade hjälp att köra upp båten. Sen visade det sig att de varit lite väl självsäkra för de fick inte tag på någon kranbil som kunde lyfta båten, och ingen som kunde bogsera heller. Till slut fick de tag i en kille som flyttat upp från Stockholm till Ö-vik bara för några månader sedan, så jag fick en tid av honom att köra upp båten måndag den 12:e (en tredje semesterdag bortslösad, suck).

Söndag den 11:e åkte jag ner till hamnen för att se att båtvagnen stod på min båtplats. När jag köpte den av klubben stog den ju på en annan plats och det kändes onödigt att behöva dra runt på vagnen med båten lastad. Hur mycket jag än letade i hamnen kunde jag däremot inte hitta vagnen. Klubbens ordförande tog på sig att leta rätt på den. Han ringde sedan och sa att det är ingen som vet var vagnen är, så den måste ha blivit stulen. Härliga tider. Det blev till att åka till Arlom en timme enkel väg och låna farsans släpvagn så jag kunde köra ner Tyresövaggan till hamnen och ställa upp den. Tur att jag hade backup, och att jag åkte ner i förväg för att kolla vagnen.

Vid första lyften låg remmen över rodret istället för kölen.

Med kranbil på plats var det inga större svårigheter att lyfta upp båten. Första gångerna vi försökte hade remmen lagt sig under rodret istället för kölen, men det verkar inte vara någon skada skedd av det. När vi upptäcke var remmen hamnat sänkte vi ner och flyttade fram lite, men det krävdes ett par försök för att få den rätt.

Vegan håller låg profil på lastbilsflak.

Färden hem åkte vi snabbare, så vi hann ta en burgare på Max innan lastbilen var framme. Sedan var det bara lyfta båten på plats i vaggan, justera stödbenen så de fick rätt höjd, och nu står den där tryggt och säkert.

Hade jag haft pengar nu hade jag bytt motorn till elektrisk och satt på lite solpaneler och en större batteribank. Men det har man ju inte råd till. Så jag får nog ta och ringa Franzens i Ö-vik så får de kika på att byta ut propelleraxeln mot en vanlig och sätta på en växellåda. Det känns bättre än att hela tiden råka ut för renoveringar av reverseringsmekanismen. Jag vill inte hamna i samma läge igen, att vara mitt på sjön utan motorkraft i dåligt väder och bara klippstränder omkring mig.

Vega #2544 på plats i sin Tyresövagga i Lungviks hamn.

Idag har vi hämtat hem segel och annat som ska ligga lite på tork innan vintern. Sedan blir det till att tvätta bort alla havstulpaner och annat, och invintra båten. Men för att kunna köra glykol i kylvattnet måste motorn gå, och det gör den inte, så vi får väl se hur det går med det.

Första sjösättningen

Vi har ägnat hela helgen åt att sjösätta Vega #2544 i Härnösand. Den har stått ca 20 år i båthuset, där sjösättning görs via ett fiffigt räls-system. Senaste 8 åren har den inte sjösatts alls, eftersom förre ägaren inte haft hälsan att vara ute på sjön. Han tog nån tur för 3 år sen tror jag förresten, det är lite oklart det där för jag har inte frågat så mycket. Men här tänkte jag bara skriva ner hur det har funkat. Kan vara intressant för nån i framtiden att se tillbaka på, eftersom båthuset och även räls-systemet ska rivas. Inte för att det är något fel på det, utan om jag får dra mina egna slutsatser för att båtklubben investerat i en ny traverskran för sjösättning där klubbmedlemmar får betala för sjösättning. Rälssystemet är så enkelt att använda att vi kunde sjösatt själva, vilket ju då gör att klubben går miste om en intäkt både vår och höst. Alltså river man rälsen och vad som händer på marken istället vet jag inte för tydligen ska det inte användas för att lägga upp båtar längre, om jag förstått rätt.

Vega #2544 som hon stått de senaste åren.

Systemet består av att varje vagga står på en rälsvagn som rullas vinkelrätt ut från huvud-rälsen. Vår Vega väger ca 2.5-3 ton tror jag, men gick relativt enkelt att knuffa ut för hand av två personer. På huvud-rälsen står en till rälsvagn, som har en fortsättning av vinkelrät räls ovanpå sig. Alltså läggs denna vagn fast på rätt ställe, och båten knuffas ut så att båtens rälsvagn står ovanpå huvud-rälsens vagn. Där spänns de två vagnarna ihop, så att inte båten råkar rulla av åt sidan.

På väg ut mot huvud-rälsen.

Det ser ut på färgen som att vår Vega har kopparbaserad bottenfärg, för att förgifta eventuella organismer som skulle vilja börja växa på botten och försämra segelegenskaperna. Inte helt optimalt ur miljösynpunkt, men jag har inte tänkt börja måla om båten det första jag gör. Kanske blir ett framtida projekt nån höst eller vinter.

Vagnen på huvudrälsen är kopplad med en tjock vajer (typ 5 cm diameter) till en motor som kan bromsa nedfarten eller lätt dra upp båten ur vattnet igen. När båten är på plats på de dubbla vagnarna släpps den alltså bara ner långsamt mot vattnet. Vi sköt på lite lätt i början men sen gled den själv.

En höggravid fru väntar på att vi ska klättra upp på båten via stege.

Det var lite nervöst bitvis, för sido-rälsarna till andra båthus ligger bara någon eller några millimeter ifrån vagnen på väg ner. Hade glappet varit större hade det nog blivit besvärligt att skjuta ut båtarna. Men jag kände mig inte helt säker på att det skulle gå att passera alla gånger. En av båtägarna närmare vattnet hade dessutom spänt upp en kätting för att låsa fast sin båt, och vår vagn tog i kättingen på väg ner men hakade lyckligtvis inte i utan fortsatte enkelt nedåt. Hade det hakat i hade det nog kunnat gå illa, tänker jag mig, men jag vet inte hur mycket kraft som behövs för att rubba båten från vaggan.

Närmast vattnet stannade vi ekipaget, satte upp en stege vid aktern, och klättrade i båten. Sedan rullades vagnen ner efter rälsen tills akterdelen flöt helt fritt. Där startade vi motorn och backade ut i fritt flytande tillstånd.

Sedan körde vi över till mast-kranen för att sätta på masten. Jag åkte och köpte pizzor åt alla, så jag missade mycket av mastningen, men i princip tar man bara en krok i toppen av masten och lyfter den på plats, sedan spänner man alla stag så står den där själv och kranen går att koppla från.

Naturligtvis hade vi lyckats få en del linor och stag omlott, så det blev lite strul med att försöka leda om rep på rätt sida stagen. Ett tag använde vi ett par fendrar som vikter för att få en lina att sänka sig på rätt sätt genom spindelnätet. Båtshaken hjälpte också till en del. Flagg-snöret hängde upp sig och det har jag fortfarande inte lyckats rätta till. Dessutom står en spridare snett och behöver justeras. Men det löser vi snart.

I sjön och med masten på, men fortfarande utan segel.

Det var rätt mycket jobb att få på masten, och då hade vi ändå en makalös tur med vädret med i princip vindstilla hela tiden. Första dagen gick åt till att få båten ut skjulet, eftersom hela väggen skulle rivas och sedan sättas upp igen. Andra dagen gick åt till sjösättning och påmastning. Tredje dagen satte vi upp seglen. Då blåste det en hel del, och det var besvärligt av fler orsaker.

Med flera år sedan senaste sjösättning var det ingen som kom ihåg hur seglen skulle kopplas fast. Det var repstumpar och vajerstumpar hit och dit. Första focken vi satte dit var en liten sak som nog är tänkt att användas i hård vind. Den bytte vi därför ut mot en genua som går att rulla ut med större area. Rullen hakade upp sig en gång, men gick till sig när vi rullade lite fram och tillbaka. Sen var det problemen med linor som gick på fel sida om stagen igen. Storseglet satte vi bara på utan att försöka hissa, för det blåste så mycket.

Planen var ursprungligen att segla ner till hamn i Sundsvall, men med höggravid fru och viss oro för vad händer om vattnet går när jag har 6 timmar kvar till hamn och ännu längre till bilen bestämde vi oss för att avvakta. Därför justerade vi planen till att temporärt lägga båten på förre ägarens plats, men då ansåg de att vinden var för stark för att segla runt Härnön. Alltså bestämde vi oss för att temporärt låta båten ligga kvar vid mast-kranen. Men sen visade det sig att Härnösands Segelsällskap inte tillåter att man lånar ut sin båtplats, så det slutade med att jag fick ansöka om medlemskap i HSS och ta en båtplats i Härnösand, vilket jag fortfarande inte fått klart. Jag vet inte om jag ska kalla det Murphys lag, eller dålig planering, eller jobbiga och oflexibla människor. Det är väl säkert mitt fel i slutändan eftersom jag borde kunnat räkna ut att frugan inte vill ha sin man ute på sjön mitt i barnafödandets tider.

När vi körde båten från sjösättning till mastning hade jag glömt öppna vattenkranen för kylvatten till båten. Alltså gick impellern torr ett tag. Det rök ovanligt mycket om avgaserna, och luktade illa, men det sa vi först var normalt för en dieselmotor som stått still några år. Men det är inte bra att köra impellern torr för då kan den gå sönder, och om vattenkylningen fallerar så kan hela motorn rasa. Fjärde dagen bestämde jag mig därför att tillbringa med att byta till en ny impeller.

Original impeller från Volvo Penta kostade ca 350 kr på Hjertmans i Sundsvall. Jag visade upp den gamla, och fick en impeller med annat artikelnummer i handen, men dom sa att den skulle passa.

Motorn går att komma åt bakom trappen, eller under durken i sittbrunnen som på denna bild. Till höger syns ett stålgrått avgasrör, och bakom det sitter vattenpumpen.

GB hade kul och lekte i båten, drack Pepsi och åt KitKat, under tiden jag skruvade. Helst av allt hade jag velat lägga mig på mage och sträcka ner armarna, men det går inte. Det är inte lätt att hitta ett ställe att stå på heller. Den bästa arbetsställning jag hittade var ändå rejält obekväm. Dessutom är det trångt och eländigt med en blandning av olja och vatten och så tappar man ett verktyg och måste kanske klättra in för att hämta det från andra sidan motorn. Det gäller alltså att vara på riktigt bra humör när man påbörjar ett impellerbyte. Angsana satt lyckligt ovetande i solen, eller i skuggan när det blev för varmt, och njöt av Facebook när jag svettades för mig själv.

Det runda locket med en massa små skruvar är vattenpumpen.

Skiftnyckeln var för fet och otymplig för att komma åt muttrarna vid locket till impellern, men som tur var hade jag varit förutseende nog att packa med en uppsättning ringnycklar. 7 mm passade, men det brukar aldrig vara 7 mm utan 6 eller 8, så jag undrar om det inte är tumstorlekar egentligen.

När jag äntligen lyckats pilla loss alla muttrar, och tappat ringnyckeln några gånger, var det inte direkt enkelt att få lös den gamla impellern. Med en skruvmejsel som brytverktyg klöste jag till slut ut den, och blev lite förvånad när hela axeln följde med. Axeln har ett hål där en skruv löper genom, så det var inte svårt att lista ut hur jag skulle få lös impellern från axeln. Den nya jag köpt från Hjertmans hade däremot en slät sprint som inte verkade gå att ta loss. Alltså var det omöjligt att trä den genom hålet. Så det var bara att sätta tillbaka locket, packa ihop och åka tillbaka. Hjertmans hade däremot ingen annan modell, så de hade bara sålt mig den de hade och hoppats på att det skulle gå. Därför begav jag mig till Biltema där de hade en impeller som såg exakt likadan ut som den jag tagit lös med skruv och packning och allt, och dessutom bara 99 kr. Återstår att åka tillbaka och försöka montera den.

Den gamla impellern ser naturligtvis helt felfri ut, och förmodligen var det totalt slöseri med tid att byta ut den. Å andra sidan har jag ju nu ro i själen med vetskap om att vattenkylningen borde funka felfritt och det kan ju vara värt en del också. Det jag hann lära mig av den opassande Volvo Penta-impellern var att den ska smörjas med glycerin. Biltema-impellern kommer däremot inte med något glycerin i lådan, och det fanns inget att köpa heller. På nätet säger folk att de smörjer med vaselin, så det kanske går lika bra. Men om det sitter glycerin sedan tidigare, är det då OK att använda vaselin runtomkring? Gamla ägaren har ju inte varit igång på så länge så det är nog ingen idé att fråga honom. Jag chansar på vaselin helt enkelt.

Tumstock vid gasolköket.

Innan jag gav upp på impellerbytet bestämde jag mig för att mäta upp lite av köket. Jag har haft lite tankar och idéer kring hur matförvaringen ska organiseras, men har inte haft måtten på alla fack och förvaringsutrymmen. Som tur är har jag inte köpt så mycket än i form av burkar och sånt, för det är mindre mått än jag hade trott.

Luckan bakom spisen är bara 10 cm bred, vilket gör att det ju knappt går att få ner något större än kryddburkar och plastpåsar. Väl genom luckan är det ju desto större, men vad hjälper det? Det är typ 32 cm högt som mest, men med utsidans kurvor varierar bredden från omkring 12 cm upp mot ungefär 30 cm skulle jag tro som bredast. Vi får väl ta ris och pasta i påsar och stoppa in hit.

Till vänster om spisen är ett nästan kvadratiskt utrymme som bara är 19 cm på höjden och omkring 20×25 cm öppning. Kan vara lämpligt förvar för lite konserver kanske?

Tallrikshyllan vid spisen är 32 cm som djupast ner mot 27 cm längst akterut. Jag måste ta och mäta diametern på de tallrikar jag köpt så jag vet om dom passar. Borde även fixa en finurlig bestick-korg hit.

Otvivelaktigt krävs det en del funderande innan jag fått till förvaring och vilka prylar som ska vara var. Det är viktigt på en båt att packa saker tätt så att man får plats med alla bekvämligheter vid sidan av nödvändigheterna. Samtidigt måste det vara lätt att hitta och komma åt, annars står man och blir irriterad när man är trött och hungrig och bara vill ha lite middag. Förhoppningsvis har jag tid för det i sommar.

Alldeles nyss satt jag och tänkte att om jag hade varit ensamstående hade jag nog bott på den här båten redan, och fixat saker kontinuerligt. Å andra sidan hade jag nog aldrig kommit till skott med att köpa båten utan Angsana. Med Thai-tai på väg blir det nog istället så att jag får kämpa mig till tid för att fixa det jag hade velat göra. Särskilt som jag inte är särskilt effektiv; det går mycket tid till att bara sitta och titta på hur saker är ordnade och fundera på hur jag vill lösa saker. Men det ska nog bli bra förr eller senare.

Ett tag sa vi att vi skulle döpa om båten från Smulle till Pärle-mor. Smulle känns för mig inte som ett lämpligt båtnamn; dels för att det låter maskulint och båtar är alltid “hon”, och dels för att det låter som en sammandragning av Skogsmulle vilket inte passar till sjöss. Pärle-mor för den uppenbara ordleken och för att vi skulle kunna kalla jollen för pärlan. Men sen blev det ju en Thai-tai i magen när vi hade tänkt oss en Aurora, så nu har vi börjat säga att båten är Aurora istället. Det känns inte som att namnbytet är helt fastlagt än, därför säger jag att det är vår Vega #2544 istället.

Planen just nu:

  • Sätta dit ny impeller.
  • Kolla oljan, kanske byta den och filtren.
  • Köra till båtplats, låter som att det blir Kanaludden i H-sand.
  • Fixa gardiner.
  • Fylla på med alla saker vi köpt.
  • Åka en premiärtur och prova segla.
  • Dricka kaffe i båten.
  • Skaffa gasvarnare, för tydligen har de slutat tillverka spritkök för båtar så det går inte byta ut gasolköket mot något vettigt.
  • Kika på möjligheterna att installera solceller och göra om elsystemet.

Prediktiv modellering av Covid-19

Till att börja med har jag fått frågan “varför är du rädd för Covid?”, vilket jag tycker är en mycket märklig fråga eftersom jag aldrig uttryckt någon rädsla för Covid. Däremot har jag försökt vara tydlig med att jag anser att man måste vara väldigt försiktig med Covid-smitta, så låt mig förklara varför.

När du kör bil tar du på dig säkerhetsbältet, du kör försiktigt och följer alla trafikregler. Orsaken till att du är försiktig när du kör bil är att du inte vill vara orsak till att du själv eller någon annan dör. En person som avsiktligt kör en bil i hög hastighet rakt mot en folkmassa kan inte vara säker på att någon dör (folkmassan hinner kanske flytta sig) men stämplas ändå som terrorist och mördare för man utgår ifrån att bilföraren kände till möjligheten att människor skulle dö och skadas för livet som följd. Jag anser att den som avsiktligt sprider ett virus som kan döda och skada andra människor också ska stämplas som terrorist och mördare, och jag har definitivt inte tänkt sätta mig själv i en sådan roll. En person som kör bil oförsiktigt (rattonykterhet, brott mot trafikregler, osv) straffas för brott även om det inte sker en olycka och straffas för dråp om någon dör som följd av hans/hennes oförsiktighet. Jag anser att den som uppträder oförsiktigt och sprider ett virus som kan döda och skada andra (även om det inte funnits avsikt att döda eller skada) på samma sätt ska dömas för brott och dråp, och jag har definitivt inte tänkt sätta mig själv i en sådan roll. Av den anledningen försöker jag vara tydlig med att det inte räcker att tvätta händerna, det räcker inte att använda handsprit, utan man måste vara försiktig med att röra sig i samhället och man bör använda munskydd om man måste tillbringa tid i närheten av andra människor. Inte för att jag är rädd för vad viruset kan orsaka mig personligen, utan för att som vuxen och ansvarsfull människa så anser jag inte att det finns något annat val.

Med det sagt tänkte jag försöka visa lite bättre än vad media visar vad man kan förvänta sig av Covid-19 de närmaste åren.

Det har tagit ett tag innan jag velat ge mig på en sådan här modellering för det har inte funnits något tillförlitligt data att använda som underlag. Media älskar att rapportera “bekräftade fall”, men det är en helt värdelös siffra som inte säger något alls. Det enda som är någorlunda rättvisande är antalet döda. Bekräftade fall beror på hur många man testat och vilka man valt att testa osv så det går inte jämföra mellan olika länder eftersom alla länder har olika strategier kring hur man testar folk och det säger inget alls om hur många som är smittade.

När man smittas av SARS-CoV-2 tar det ungefär fem dagar innan man börjar uppvisa symptom, och sedan tar det 1-4 veckor innan man dör (om man är en sån som kommer att dö). Antalet döda idag är alltså en reflektion av hur många smittade det fanns för ca 3 veckor sedan. Media rapporterar hela tiden summan smittade och summan döda (se nästa bild), men det är egentligen inte alls intressant.

Det som är intressant att veta är hur många smittas varje dag, och det får man veta genom att ta reda på hur många som dör varje dag (se nästa bild). Antalet människor som dör idag återspeglar alltså hur många som var smittade för ca 3 veckor sedan. För att få veta hur många som smittas idag får vi vänta 3 veckor till, dvs ungefär den 22:a april.

Det skuggade området runt den blå linjen i bilden visar att det är en viss osäkerhet vilken dag som dödsfallen egentligen hör till, och den blå kurvan som visar genomsnittligt antal döda per dag kan vara mer rätt att lägga på någon annan plats inom det skuggade området. Vad som är helt klart är att vi har en exponentiell ökning av antalet dödsfall, precis som övriga världen.

Exponentiell tillväxt räknas ut ungefär så här: Varje smittad person möter ett visst antal personer och av de personer som möts finns en viss risk att smitta överförs. För att komma fram till en kurva som liknar den rapporterade kurvan ovan har jag provat mig fram och landat på att om dödligheten är 0,9 % måste det vara så att smittan överförs till i genomsnitt 19 personer av varje sjuk person, då hamnar man på samma kurva som rapporterats.

När man varit sjuk blir man immun och kan inte bli sjuk igen. När en större del av befolkningen redan varit smittade minskar alltså risken för att smittan sprids vidare, så att det blir mindre än 0,9 %. Dessutom kommer de som dör inte längre att vara en del av populationen och kan inte heller smittas eller sprida smitta vidare. När hela befolkningen blivit immun kommer alltså risken för att smittan förs vidare vara nere på 0 %. Det gör att smittan sprids väldigt snabbt i ett inledningsskede, för att sedan spridas väldigt långsamt under en längre tid.

För att få fram dödligheten (mina 0,9 %) måste vi veta hur många som varit smittade fastän de inte dött så att vi kan räkna ner smittorisken motsvarande mängd. Det vi vet är att det tar ungefär 3 veckor innan man dör efter smitta. Den bästa uppskattningen vi kan få av dödlighet är att se på de länder som har testat väldigt stor del av sin befolkning. Island har en väldigt liten befolkning, så de har hunnit testa en mycket större del av befolkningen än andra länder, därför kan man anse att deras rapportering av bekräftat smittade är mer att lita på och de är dessutom ett land med liknande kultur och miljö som Sverige. Tar man då antal döda på Island idag (2 personer) jämfört med hur många de rapporterat som smittade för 2 veckor sedan (det tar 5 dagar för provsvar att komma tillbaka, alltså beskriver rapporten för de som smittats för 2 veckor sedan hur många som faktiskt var smittade för 3 veckor sedan) så kommer jag fram till att 0.9 % av de som smittats på Island har dött till följd av Covid.

Om man då räknar på en dödlighet av 0.9 % och sätter in i modellen som passar in på Svenska dödssiffror (19 personer smittas av varje smittbärare) kommer man fram till ovanstående prediktion av hur framtiden ser ut för Sverige. Toppen kommer att inträffa den 6:e maj med 1377 döda, dvs vi kommer aldrig mer att ha så många smittade som vi har 14:e april. Om två år, i mars 2022, kommer vi att ha 4 personer som dör varje dag. Totalt har då 92 075 personer dött av Covid. Det gäller såklart bara om vi fortsätter att bete oss som vi gjort hittills under 2 år framöver; ändrar vi beteende så förändras även kurvan. Man kan ju tänka sig att när folk ser att färre dör så tycker man att nu är det över och börjar röra sig runt i samhället, men då smittar man fler än 19 personer när man är smittsam och så förändras kurvan helt och hållet. Nyckeln är alltså att vara uthållig och leva precis som vi gör nu under 2 år framåt.

Kina har rapporterat en dödlighet för hela befolkningen på i genomsnitt
0,5 %, dvs nästan hälften av vad man sett på Island än så länge. Så vad händer om vi ändrar modellen till att ha lägre dödlighet? Jo, vi måste anpassa modellen så att 36 personer blir smittade i genomsnitt av varje smittbärare, dvs om Kina har rätt är vi svenskar mycket sämre på att låta bli att smitta ner andra.

Med lägre dödlighet kommer vi att vara uppe på 833 dödsfall per dygn den 30:e april. Om 2 år kommer vi att vara nere på 2 dödsfall per dag pga Covid. Totalt, efter 2 års tid utan att ha sett slutet på pandemin, har 51 164 personer i Sverige fått sätta livet till. Det är återigen under förutsättning att vi fortsätter leva precis som vi gör idag, och med den belastning vården får i en sådan situation kan man räkna med att många fler dör än så, och att ingen kan ta hand om de som är sjuka och döende så att fler smittas än modellen förutsäger. Om Kinas siffror stämmer kommer vi alltså vara i totalt kaos om 3 veckor, utan någon som helst chans att påverka det eftersom det vi gör för att påverka inte syns förrän 3 veckor senare.

Mängden som dör av Covid är rätt liten enligt alla modeller hittills. Men de som behöver sjukhusvård är desto fler; 5-15 % beroende på vem man frågar. I Sverige, än så länge, passar modellen bäst om 2,7 % av de som smittas behöver sjukhusvård om vi utgår från en dödlighet på 0,9 % som Island. I så fall kommer toppen vid sjukhusen att komma den 5:e maj med 9 943 nya sjukhusinlagda per dag. Den 27:e april kommer tusen om dan att läggas in på sjukhus. Förmodligen kommer det att krossa vårt antagande om att bara 0,9 % dör, för sjukvården mäktar inte med att ta in så många så att man kan hellre anta att många fler kommer att avlida på grund av detta.

Säger man då att “du kan leva som vanligt, sluta oroa dig, tvätta bara händerna” och så stiger smittorisken eller antalet människor man träffar under den period man är smittsam stiger från 19 personer i genomsnitt till 36 personer i genomsnitt, då får vi räkna om hela modellen igen. Därför säger jag, återigen som en papegoja, det räcker inte att tvätta händerna, det räcker inte att använda handsprit, utan sitt hemma och använd telefon istället för att besöka folk och använd munskydd när du måste vara i närheten av andra.

Närmare jämförelse av faktiska dödsfall (svart) jämfört med modellen baserat på Island (röd) som jag fixade ett par dagar efter att jag skrev texten. Notera att jag avsiktligt gjort modellen mer försiktig än vad rapporterade dödsfall verkar peka på.

P.S. Virus muterar när de sprids, och ju fler människor viruset sprids till desto större är risken att en mutering leder till att den immunitet som byggts upp inte fungerar längre. Vid det laget kanske det finns vaccin som hjälper lite, men det kan också bli så att vi får uppleva hela Covid-19-cirkusen igen med Covid-22 eller nåt liknande.