Om det är tur eller skicklighet; jag har sluppit sjukvård av någon större omfattning under mitt liv hittills. Däremot har jag haft ett antal mindre behov av hjälp med att få ordning på kroppen genom åren. Som svensk har jag blivit matad hela livet med att svensk sjukvård är bäst i världen. När jag bodde i Thailand reagerade jag kanske därför extra starkt på att de har mycket bättre sjukvård i mina ögon. Det sticker extra mycket i mina ögon eftersom jag dessutom upprepade gånger fått höra om att Thailand är ett utvecklingsland och hur dåligt många människor har det där. Jag känner mig lurad, av alla som uttalat sig om saken. Nu är jag sjukskriven och sitter hemma utan möjlighet att sova och bestämde mig därför att jag skulle skriva en rad om saken.
Svensk sjukvård
När jag var barn hade jag enorma problem med öroninflammationer. Varje gång jag var förkyld fick jag öroninflammation. Under en lång period var jag tvungen att ha fetvadd i öronen varje gång jag duschade, för att hålla vattnet borta. Mina föräldrar insåg inte hur påverkad jag var av detta problem, förrän en dag när pappa försökte prata med mig och insåg att när jag hade ryggen mot honom hörde jag inget. Jag hade lärt mig läsa på läpparna under tiden som mina öron utvecklat en dövhet, och så länge jag såg att någon ville mig något hade jag inga problem att gissa vad de sa. Härifrån kommer mina första minnen av sjukvården.
De första besöken var på vårdcentralen i Öjebyn. Läkaren sa att mina öron var fulla av vax och måste rengöras. Han hade en sug med ett munstycke som såg ut mest som en nål, som han skulle suga ut vaxet med. När sugen sög fast i huden inuti örongången trodde jag att mitt huvud skulle explodera av smärta. Jag skrek och grät och gjorde allt jag kunde för att tala om att det inte var bra. Ändå envisades läkaren med att fortsätta. Även nästa återbesök plockades sugen fram. Jag försökte fly och kämpade emot allt jag kunde. “Vi kan ju prova skölja med vatten, men det är inte alls lika bra”. Vad som helst utom den där mardrömsmaskinen menade jag. Mjukt, varmt vatten strömmade in i örat och ut kom en del vax i en skål. Det var som himmelriket, jämfört med den där infernaliska sugen. Istället för ett huvud som dunkade av smärta kändes det som att öronen blivit renare. Jag förstod inte varför inte vattnet var det första valet, och sugen det sista.
Till slut fick jag operera in slangar i trumhinnorna, på Bodens lasarett tror jag det var. Jag kommer ihåg att gasen de använde för att söva mig luktade som anis. Nästa minne är sjuksköterskan som efter operationen sa att nu får pappa ta med mig och köpa en glass åt mig. Glassen har jag inget minne av alls, eller ens att jag skulle haft ont någonstans, men jag kommer ihåg att jag var lite förundrad över sjuksköterskan som var snäll och vänlig.
I tonåren hade jag konstant värk i mina knän. Mamma tog med mig hem till en läkare, som kollade och böjde och sträckte på benen och sa “du har sprickor i brosket; fortsätt och spring så nöts de bort och så blir det bra”. Så jag bet ihop genom smärtan, fortsatte springa, och idag har jag väl knappt nåt brosk kvar i knäna. Haft problem hela livet. Aldrig någon som tagit mig på allvar. “Ta en alvedon” är det vanliga man får höra när man försöker beklaga sig över att det gör ont.
Jag var en av de första som provade på e-cigaretter. Det var flera år innan det började komma larm om att de förstör lungorna. Ironiskt nog hade jag märkt av att min rökning inte var helt bra för lungorna och ville ha ett mer hälsosamt alternativ att få i mig nikotin. Som följd fick jag svår ansträngningsastma. När jag är som vanligt och sitter eller går eller står har jag inga problem alls. Men med ökande ansträngning börjar lungorna fyllas med segt slem som inte går att hosta upp, lungvolymen minskar mer och mer, och vid hård ansträngning kippar jag efter andan. När jag gått på gym och tränat har jag lyckats träna upp förmågan att andas mer och bättre och få mer syresatt blod trots allt slem men det har aldrig varit i närheten av bra. Ganska tidigt sökte jag vård för att få en inhalator, för jag vill inte dö av att kvävas i mitt eget lung-slem. “Du mår bra”, sa dom. Jag försökte förklara att problemet bara uppstod när jag ansträngde mig, och det viftade de bort på Ålidhems vårdcentral. “Det enda sättet att få en inhalator är att komma hit när du har ett astma-anfall”. Sagt och gjort, jag gick på gymet och joggade en stund, sedan till vårdcentralen, men där fick jag vänta ett tag så det var ju inte alls lika allvarligt när jag väl fick undersökas. Jag behandlades som att jag försökte manipulera mig till en inhalator, som att jag var något slags drogmissbrukare som bara ville ha tag i kemikalier, och att jag borde gå hem och inte besvära vården med mina fasoner. När jag väl fick tag på en inhalator var det därför på olagliga vägar, utanför vårdsystemet. Efter att ha konstaterat att det gav god effekt tog jag med inhalatorn till vårdcentralen, visade upp den och talade om att den här mår jag bättre av kan jag få en “på riktigt”, och då gav de med sig och skrev ut ett recept.
När jag tränade Krav Maga skadade jag nacken och kunde knappt röra mig utan att hela kroppen ekade av smärta. Min kontakt med vården ledde till att jag fick utskrivet diklofenak 50 mg, dvs samma som att ta två st piller som man kan köpa på apoteket. Ingen röntgen, inget ultraljud, ingen som helst användning av modern medicin utan bara “ta en alvedon”-behandlingen som karaktäriserar svensk sjukvård. Just nu är jag sjukskriven igen för nackbesvär, där kroppen låstes så hårt av kramp att jag var tvungen ringa efter ambulans för att bli inburen på akuten. Den här gången blev jag erbjuden kodein, men har själv provat mig fram till att diklofenak och ibuprofen tillsammans är det som är mest effektivt på att döda smärtan. När jag kom hem från sjukhuset frågade Angsana om de kunde se något på röntgen. Nej, sa jag, de bara kände lite och konstaterade att musklerna var hårda av kramp och skickade hem mig med smärtstillande. VA?!?? säger hon, har dom inte undersökt ordentligt??? Nej, undersökning gör man inte i Sverige, om det inte verkar vara så att någon håller på att dö.
Thailändsk sjukvård
I Thailand hade jag en försäkring som gav gratis sjukvård vid Bangkok Hospital. Det heter så, men vi gick till sjukhuset i Rayong. Arbetsgivaren betalade försäkringen, så jag märkte aldrig av några kostnader för sjukvård. Stor skillnad mot Sverige, där det alltid kostar 100 kr för att gå till läkaren, vilket svider rätt bra i plånboken när man är student. Dessutom får man betala massa pengar för medicin, även om det är ett tak på ett par tusen kronor, medan i Thailand samma medicin kostar mycket mindre pengar utan några statliga subventioner.
En stor skillnad i Thailand är att allt jag försökt mig på att köpa i medicinväg går att hitta på apotek utan att man behöver något recept. En annan stor skillnad är att personalen på apoteken i Thailand är väldigt kunniga och kan ge goda råd om vilken medicin som kan hjälpa olika besvär. Alltså finns det inte alls så stor anledning att besöka sjukhuset. Mycket mer effektivt, och går man till sjukhuset så är det för att man behöver något mer än smärtstillande. Vetskapen om detta hos sjukhusets personal kan nog vara en bidragande anledning till att man behandlas helt annorlunda som patient.
När man går in genom entrén till sjukhuset möts man av en service desk med tre unga damer, ibland fler. De tar reda på varför man sökt sig till sjukhuset, ungefär vad problemet verkar vara, och hänvisar sedan till rätt avdelning (t.ex. öron/näsa/hals). Varje avdelning har sedan en till service desk där de frågar mer detaljerat om vad problemet förefaller vara och letar reda på en specialistläkare som kan utföra behandlingen. Varje besök jag haft i Thailand har varit drop-in och väntetiden har varit från några minuter till knappt en timme. Jämfört med i Sverige där man bokar veckor i förväg och får sitta flera timmar när man kommer in till akuten.
Kontakten med thailändska sjuksköterskor leder till att man känner sig ompysslad och omhändertagen. I Sverige känner jag mig mest ivägen, ungefär som “du är ju inte döende varför sitter du inte hemma och tar en alvedon”. I Thailand frågar de om det känns bättre, behövs något annat, informerar om varför något kan dröja en liten stund när en läkare inte finns på plats omedelbart. Antalet sjuksköterskor per patient är mycket större, vilket jag antar bidrar till deras avsevärt högre effektivitet.
Jag har mött envisa läkare i Thailand. Som kvinnan som insisterade på att behandla min näsinfektion som hösnuva först för att se om inte hon hade mer rätt än jag om orsaken. Jag har även mött okunniga läkare i Thailand. Trots språksvårigheterna har de ändå gått att resonera med, och jag har alltid fått vård, och förr eller senare har jag fått vård som har lett till att jag blivit frisk. När jag mött sådana läkare har jag känt mig mer som hemma, mer som i Sverige. Men generellt sett har jag varit imponerad över hur bra Thailändarna är på att få sina patienter att må bättre på kort tid.
Summa summarum
I Thailand är sjukvården en vårdinrättning, och man känner sig vårdad och omhändertagen när man besöker ett Thailändskt sjukhus. Jag har snabbt och effektivt fått den vård jag behövt, samtidigt som jag känt mig värderad som människa. Utan att någonsin ha besökt akuten har jag fått snabbare vård i Thailand än när jag varit tvungen att besöka akuten i Sverige.
Det är möjligt att vi är bäst i världen på att rädda liv i svensk sjukvård. Men det är lika möjligt att vi är sämt i världen på att vårda människor. Det är sällsynt att jag känt mig omvårdad i kontakt med svensk sjukvård. Det är sällsynt att jag fått den hjälp jag behöver vid kontakt med svensk sjukvård, åtminstone vid första besöket – när jag fått hjälp har det varit efter tjat och återkommande återbesök.
Om inte mina egna upplevelser är tillräckliga: Sverige har idag ca 6000 döda av Covid-19 bland 10 miljoner innevånare i ett rikt industriland. Thailand har 60 döda i hela landet där enbart Bangkok som stad har större befolkning än Sverige och de flesta är “fattiga” människor på landsbygden utan utbildning.
Thailändsk sjukvård vill jag mena är helt överlägsen den svenska. Frågan är: hur är det möjligt när vi haft så stort försprång under så lång tid?