Vi har flyttat från Sundsvall till Örnsköldsvik. Det innebar att jag även skulle flytta båten, såklart. Ursprungligen hade jag planerat för att flytta den från Härnösand (förre ägarens hemort där jag tänkte låta båten stå över sommaren) till Sundsvall. Nu fick de planerna ändras till att köra norrut istället mot Örnsköldsvik.
Vad som saknats från den här bloggen är sommarens äventyr; förra inlägget var ju sjösättningen. Orsaken till att de saknas är att det har varit väldigt få äventyr i sommar. Thai-Tai föddes den 9:e juni och både före och efter förlossningen fanns det ingen tid för båten. Vi hann sitta i hamn några gånger och fika, vilket var en trevlig tillflykt när solen gassade och det knappt gick att finnas till på någon annan plats. I båten var det svalkande vindpustar från havet och kallduschar med en hink som vi hissade till sittbrunnen. En enda gång satte vi av mot öppet hav, när det var vindstilla och vi gick för motor ut förbi Härnön, för att sedan vända om när vi såg horisonten helt platt på ena sidan båten. Samtidigt passade jag på att prova hissa förseglet, men det var ju vindstilla så mer än upp och ner med seglet blev det aldrig.
Spola fram tiden till idag när vi inte haft en enda lugn stund pga flytt och husköp och nytt jobb och småbarn hemma. Lungviks hamförening tänkte jag lägga båten hos, men de har ingen traverskran utan de flesta kör upp båten på båtvagn. Höst och vår vid ett eller två tillfällen bokar de en kranbil som man kan skriva upp sig på för att lyfta sin båt ur vattnet. När de då erbjöd sig sälja en båtvagn från klubben sa jag ja tack. Jag hade redan köpt en Tyresövagga som jag hade tänkt använda i Sundsvall (där de har travers och lyfter båtar ur vattnet), men jag tänkte att den kan jag ju sälja igen. Dagarna gick mot Oktober månad och jag började känna lite stress över att båten låg kvar i Härnösand för bryggorna ligger ju inte ute hur länge som helst. Samtidigt kom höststormarna och varenda helg var det kulingvarning och inte läge att ge sig ut på sjön som nybörjare. Till slut hittade jag en dag utan starka vindar: Tisdag 29 Oktober. Så jag kollade med chefen och tog semester en dag för att köra upp.
Planeringen, förutom att kolla vädret, gick ut på att se till att jag hade Eniro på Sjön-appen installerad på två telefoner, en tredje telefon i fickan som backup, ladda batterier så det fanns kräm till både VHF i båten och handhållen VHF, samt lägga rutten och räkna ut att det borde gå att köra upp för motor på 12 timmar om det är vindstilla enligt prognos.
Farsan fick agera chaufför och släppa av mig vid båthamnen i Härnösand. Därefter bar det av klockan 10:30 ungefär, dvs ankomst närmare midnatt. Jag satt och roade mig med att fundera på hur mycket mörkernavigering och liknande jag kom ihåg från när jag tog skärgårdsskepparexamen och utsjöskepparexamen på 90-talet. Svaret var: inte mycket. Nåja, förutom telefonernas GPS och sjökort hade jag även igång min SIMRAD-plotter så jag kände mig hyfsat trygg i att veta var jag var på vattnet oavsett ljus.
När jag kom ut på öppet vatten var det inte alls vindstilla. Det blåste på ganska bra från norr, dvs motvind rakt i ansiktet den kurs jag höll. Vinden sänkte farten en liten smula, men fördelen var att vågorna kom rakt mot fören så jag slapp skumpa runt. Trots att avgaserna från motorn hade en tendens att sugas in i cockpit satt jag och njöt av färden med radion på och inte en själ inom synhåll.
Ganska snart kröp dimman in. Efter en stund såg jag inte mer än kanske 50 meter framåt. GPS:en var guld värd för annars hade jag nog kunnat gå rätt mot land lika väl som ut till sjöss. Däremot märkte jag att GPS:en uppdaterades alldeles för långsamt för att det skulle gå att hålla en någotsånär rak kurs; jag fick hela tiden korrigera höger-vänster-höger-vänster. När jag satt där och korrigerade fram och tillbaka föll ögonen på kompassen, och jag insåg vilket värdefullt verktyg det är. Mitt i allt kunde jag hålla rak kurs på ett mycket bättre sätt. Här kände jag mig väldigt nöjd med nyvunna färdigheter, men fortfarande nervöst spanande in i dimman ifall det skulle finnas andra båtar ute eller stockar och annat flytetyg i vattnet.
Det var svårt att hitta en bekväm ställning, som både medgav korrigeringar av kursen och sikt ut i dimman och möjlighet att hålla koll på kompass och GPS. Till slut kom jag fram till att det bästa var att sitta på “ryggstödet” i cockpit, längst bak i hörnet. Benen blev fortfarande lite trötta, särskilt det ben som var närmast rorkulten, så jag bytte sida från höger till vänster några gånger. När jag på det viset bytte från styrbord till babord lyckades jag sparka till motorreglaget med foten, och märkte direkt att motorn ändrade beteende.
Här behövs en extra förklaring av motorreglaget. Albin Vega är utrustad med reverserande propeller, vilket är en lite udda men i teorin väldigt fiffig uppfinning. Propelleraxeln snurrar alltid åt samma håll; det finns ingen växellåda för fram och back. Istället kan propellerbladen vridas runt, där bladens vinkel ger drift framåt respektive bakåt i olika hög grad. Original på Vegorna sitter en motorspak som både ökar varvtal på motorn och ändrar bladens vridning när man för den framåt eller bakåt. På min båt har man istället monterat två spakar; en spak för varvtal och en spak för bladens vridning. Jättebra, tyckte jag när jag provkörde, för genom att justera bladens vridning med farten kom jag upp i 5-6 knop även fast motorn gick på tomgång i vindstilla väder. Det borde man kunna spara soppa på, även fast manualen säger att det är mest bränslesnålt att ligga strax under maximalt varvtal. När man seglar ställer man bladvinkeln på max för minsta möjliga vattenmotstånd. Problemet med den här konstruktionen är att den har en tendens att kärva. Minsta motstånd från att ett rep eller fisknät eller sjögräs eller liknande kommer in i propellern så skär axelmekanismen ihop och man måste renovera axeln. Förre ägaren informerade mig om att han nyss varit tvungen att renovera reverseringen på detta sätt, även om nyss för honom inte är nyligen i tid eftersom båten stått på land ca 8 år.
Hur som haver så märkte jag att motorn började gå på ojämna varvtal; ungefär en sekund i taget på lätt respektive tungt belastad, som det lät. Nu märkte jag även att avgasröken var alldeles svart, fast den tidigare varit vit. Böjde mig bakåt för att kontrollera att vattnet kom ur avgasröret och att kylningen fungerar som den ska och körde huvudet rakt i ankaret med blodvite som följd. Efter lite ojjande och torkande av blod konstaterade jag att det inte var något fel på kylvattnet. Vid det här laget hade jag dragit ner motorn på tomgång och låg med bredsida mot vågorna vilket inte alls var trevligt. Men nu märkte jag att motorn gick bra igen, däremot hade en kontroll-lampa börjat lysa. Ajdå, oljelampan trodde jag att det var. Nu vill jag minnas att någon sagt att om man kör på en sten med bilen så oljetråget går sönder så ska man inte stänga av motorn för oljepumpen håller trycket uppe så det går att köra till närmaste verkstad. Sagt och gjort kollade jag kartan och hittade Barsta hamn som närmaste hamn och de verkade ha en del service så jag styrde kosan ditåt på varvtal knappt över tomgång.
När jag nu satt där, nervös för dimman, med potentiellt motorhaveri, kollade jag mig omkring hela tiden och lyssnade efter minsta lilla oljud från motorn och kollade färgen på avgaserna som återgått till grå-vitt. Då lade jag märke till att akterlanternan var trasig. Lite mer kontroll visade att stålbågen akterut var stött krokig, akterlanternan helt söndersmulad, ankarspelet krossat (orsaken till att jag nyss stött huvudet i ankaret visade sig alltså vara att ankaret befann sig på en helt ny plats där jag inte förväntade mig att något skulle finnas), och stegen akterut ner i vattnet var skrapad med mörkblå och vit färg. Inte så bra att vara på väg in i mörkernavigering med trasiga lanternor. Inte lär jag ha synts särskilt bra i dimman heller. Tack för det, du idiot i Härnösand som aldrig brydde dig om att kontakta någon om att du krashat in i en båt. Det ska jag förresten komma ihåg att polisanmäla när jag får en stund över.
På telefon med farsan om att ordna hämtning tidigare än väntat och i Barsta istället för Örnsköldsvik kom jag på att jag sitter ju faktiskt i en segelbåt. Sagt och gjort rullade jag ut förseglet och trots att vinden var svag kom jag upp i 4 knop istället för de 1.5 knop som motorn gav mig för tillfället. Med seglet uppe märkte jag också att båten verkade vilja gå av sig själv; jag behövde inte längre korrigera höger-vänster hela tiden. Det var tacksamt eftersom jag behövde två händer till att hålla reda på tampar och trimma seglet när vinden skruvade lite på sig och inte hade möjlighet att dessutom styra samtidigt.
Jag kom fram till Barsta före farsan och kände mig smått nervös över att lägga till på egen hand i en hamn jag aldrig varit i tidigare. På kajen fanns ett par familjer som stannat med sina husvagnar, så jag försökte vinka till dem men de vände bara på klacken och gick – förmodligen för att äta middag utan att veta att jag behövde hjälp. Med minsta möjliga framåtdrift från propellern och motorn på tomgång gled jag in vid kajen och lyckades trots allt rätt bra med att förtöja mig vid bryggan. Tack och lov för vindstilla väder.
Farsan skjutsade hem mig och jag satte mig för att försöka luska ut hur en motor fungerar och vad som hade kunnat vara felet. Google är bra i såna lägen, om man vet vad man letar efter vilket jag inte visste. Jag hittade folk som fått toppen genomrostad så att kylvatten gick in i cylindrarna – det ska tydligen ge omväxlande vit och svart rök. Andra menade att dålig smörjolja kan ge liknande problem. Eller dålig diesel. Eller dåliga filter. Eller dålig kompression och kanske dags att totalrenovera hela motorn.
Vädret verkade klarna upp efter ännu en höststorm till lördagen. Därför tog jag en till semesterdag på fredagen 1/10 för att fixa motorn så att jag förhoppningsvis skulle kunna köra till Ö-vik på lördagen. Så det blev till att köpa en oljepump på Jula för 399 kr, oljefilter och olja hos den lokala båthandlarn, ett dieselfilter visste jag låg kvar i båten från en föregående ägare. På fredagen byte av olja, oljefilter, oljepump, sedan kollade jag runt allt som skulle kunna vara fel någonstans. Här lade jag märke till att propelleraxeln inte hade smörjnippel utan en genomskinlig plastslang med olja, men det verkade finnas gott om olja så jag kom fram till att det knappast var något problem med smörjningen där. Kilremmarna där fram var inte helt spända, men de går till startmotor och generator och en dieselmotor ska kunna gå även utan ström. Däremot upptäckte jag att den kontroll-lampa jag sett lysa på låga varv inte var oljelampan utan kontroll av batteri-laddning, så det förklarades av de något slappa kilremmarna.
Provstart av motorn i hamn gick bra. Motorn purrade på ett sätt så att jag aldrig hört den må så bra sedan jag fick båten. Jag fick intrycket av säljaren att han bytt olja och filter redan innan han överlät båten åt mig, men så kan det inte ha varit för det var stor skillnad på motorljudet efter att jag fått dit ny olja och nya filter. Man ska alltid göra allting själv. I alla fall kände jag mig nöjd och tänkte att jag måste ju kunna köra upp till Ö-vik på lördagen.
På väg ut från Barsta kändes det fortfarande bättre än när jag lämnade Härnösand. Dessutom slapp jag dimman den här gången, och eftersom jag redan tillryggalagt halva avståndet var det bara 6 timmar kvar så jag skulle slippa mörkernavigering. När jag kom ut mot öppet hav däremot ökade höjden på vågorna i rask takt och det blåste oväntat hård vind. Jag skulle uppskatta 10-12 m/s och ungefär en meter höga vågor. Motorn började kämpa igen, men jag tänkte att det måste ju vara av att det är svårt att gå mot vind och vågor. Sedan började motorn gå rejält tungt och det var svart rök där bak igen. Jag justerade ner propellervinkeln, och då nöp det fast och motorn stannade. Först nu insåg jag att det aldrig varit något problem med motorn, utan att det var reverseringen i propelleraxeln som trasslat och nu rasat fullständigt.
När motorn lade av såg jag Bönhamn inne vid kusten. Men jag hade ingen motor igång, och har aldrig varit där tidigare så jag vet inte hur det ser ut när man lägger till. Det slog mig därför att eftersom jag kört i motvind hela vägen från Barsta borde jag kunna segla tillbaka ganska enkelt och glida in i hamn. Alltså var det dags att hissa förseglet igen, för storseglet ger jag mig inte på ensam i båten utan segelvana.
Innan jag hunnit så långt i mina funderingar hade båten hunnit tappa fart och låg med vågorna in från sidan. Jag kastades till höger och vänster i cockpit samtidigt som jag fumlade med repet till rullen och att lösgöra tamparna för att dra ut seglet. När jag väl börjat rulla ut hjälpte vinden till rejält och drog ut hela seglet, så båten vände sig med vinden och jag fick vågorna i aktern istället. Men jag hann trampa sönder radion innan dess och alla mobiler låg på botten av cockpit så det blev att städa lite. När jag tittade upp från städningen var jag på väg rakt mot en klippvägg och fick hjärtat i halsgropen innan jag styrt in på rätt kurs igen. Det var inte särskilt nära alls, men det kändes ändå lite skakigt eftersom jag fokuserat mycket mer på att få koll på GPS:en än att titta var jag åkte och det hade kunnat gå illa om jag hållit på längre tid med det.
Trimma segel, styra, och hålla koll på navigering och grund och klippväggar är alldeles för mycket för en nybörjare att ge sig in på ensam i båten, men jag hade inget val och lyckades på nåt vis även om jag blev helt blöt i svett under tiden. Lite nöjd var jag när jag konstaterade att jag kom upp i 6-7 knop och slog personligt fartrekord.
På telefon med farsan igen om att han skulle komma och hämta mig i Barsta trots allt säger han “du borde ringa 112 och få hjälp”. “Jaha” säger jag som inte haft en tanke på det trots tre mobiltelefoner framför mig. Min inställning var att det här är inga problem, även om det samtidigt kändes som att jag tagit mig vatten över huvudet. Trots min svett som lackade tyckte jag att det kändes som att jag hade båten under kontroll med seglet och jag sa att vi möts i Barsta igen utan att kontakta någon annan.
När jag gled in mot Barsta mellan öarna blev det plötsligt helt vindstilla och seglen slackade. Det kändes värre än att kastas runt av vågorna i 10 m/s för jag hade en klippvägg till styrbord och en ö med massa stenar och grund på babords sida. Utan vind kändes det som att jag mycket väl skulle kunna hamna på endera sidan. Segelbåtar glider fram förvånansvärt bra genom vattnet däremot, och efter några minuters långsamt glidande fick jag vind i seglen igen.
Väl framme i hamnen fick jag motsatt problem, för jag ville ju inte smälla in i kajen med full fart. Så jag rullade ihop förseglet till en liten trekant bara så att jag fick styrfart och gled på plats och lyckades lägga till på egen hand igen.
Hemma kom jag på att jag har ju båten försäkrad, så jag ringde försäkringsbolaget som lovade hjälp att köra upp båten. Sen visade det sig att de varit lite väl självsäkra för de fick inte tag på någon kranbil som kunde lyfta båten, och ingen som kunde bogsera heller. Till slut fick de tag i en kille som flyttat upp från Stockholm till Ö-vik bara för några månader sedan, så jag fick en tid av honom att köra upp båten måndag den 12:e (en tredje semesterdag bortslösad, suck).
Söndag den 11:e åkte jag ner till hamnen för att se att båtvagnen stod på min båtplats. När jag köpte den av klubben stog den ju på en annan plats och det kändes onödigt att behöva dra runt på vagnen med båten lastad. Hur mycket jag än letade i hamnen kunde jag däremot inte hitta vagnen. Klubbens ordförande tog på sig att leta rätt på den. Han ringde sedan och sa att det är ingen som vet var vagnen är, så den måste ha blivit stulen. Härliga tider. Det blev till att åka till Arlom en timme enkel väg och låna farsans släpvagn så jag kunde köra ner Tyresövaggan till hamnen och ställa upp den. Tur att jag hade backup, och att jag åkte ner i förväg för att kolla vagnen.
Med kranbil på plats var det inga större svårigheter att lyfta upp båten. Första gångerna vi försökte hade remmen lagt sig under rodret istället för kölen, men det verkar inte vara någon skada skedd av det. När vi upptäcke var remmen hamnat sänkte vi ner och flyttade fram lite, men det krävdes ett par försök för att få den rätt.
Färden hem åkte vi snabbare, så vi hann ta en burgare på Max innan lastbilen var framme. Sedan var det bara lyfta båten på plats i vaggan, justera stödbenen så de fick rätt höjd, och nu står den där tryggt och säkert.
Hade jag haft pengar nu hade jag bytt motorn till elektrisk och satt på lite solpaneler och en större batteribank. Men det har man ju inte råd till. Så jag får nog ta och ringa Franzens i Ö-vik så får de kika på att byta ut propelleraxeln mot en vanlig och sätta på en växellåda. Det känns bättre än att hela tiden råka ut för renoveringar av reverseringsmekanismen. Jag vill inte hamna i samma läge igen, att vara mitt på sjön utan motorkraft i dåligt väder och bara klippstränder omkring mig.
Idag har vi hämtat hem segel och annat som ska ligga lite på tork innan vintern. Sedan blir det till att tvätta bort alla havstulpaner och annat, och invintra båten. Men för att kunna köra glykol i kylvattnet måste motorn gå, och det gör den inte, så vi får väl se hur det går med det.