Dag 7: Välfärdssamhället

  • Samtliga statsbidrag slopas
  • Samhället garanterar en grundläggande levnadsstandard för svenska medborgare
  • Utländska medborgare ska stå på egna ben
  • Tandvård ska inkluderas i sjukvårdssystemet
  • Vissa vaccinationer, barnsjukvård och akutsjukvård tillhandahålls av staten, liksom omhändertagande av personer som inte klarar sig på egen hand
  • Övrig sjukvård privatiseras

Sverige är ett välfärdssamhälle. Det innebär att staten ser till att alla svenska medborgare har en dräglig tillvaro, som tack för deras och deras förfäders insatser för landets väl och ve. Sverige har däremot inget ansvar mot övriga länders medborgare, annat än att vi vill behandla besökare i Sverige minst lika väl som Svenska besökare blir behandlade i deras länder. När vi nu inför förändringar i välfärdssystemet måste det göras med viss försiktighet. Vi vill inte hamna i en situation där människor hamnar i ett utsatt läge på grund av de förändringar som genomförs; syftet med förändringarna är att skapa ett bättre samhälle för alla.

Bidragssystemet är en lat mans lösning på ett knepigt problem. Det ska avskaffas, för det har aldrig fungerat tillfredsställande. Syftet med bidragssystemet var att säkerställa en minsta möjliga levnadsstandard men ge en frihet att välja vissa uppoffringar genom att ge pengar istället för ägodelar. Det ena problemet med bidragssystemet var att det kräver en enorm administration och kontroller för att motverka fusk; det har inneburit enorma kostnader för samhället. Det andra problemet med bidragssystemet är att det har varit alldeles för enkelt att utnyttja så att vissa personer som går på bidrag utan att arbeta för samhällets väl och ve har haft högre livskvalitet än de som får sin inkomst från arbete. Syftet med förändringarna i välfärdssamhället är att komma tillrätta med liknande problem.

Vad är då minska acceptabel levnadsstandard? Om staten är väldigt förmögen skulle det gå att erbjuda slott åt alla medborgare att bo i, men det skulle leda till en orimlig kostnad för miljön. Den levnadsstandard som bestäms ska därför ta hänsyn dels till statens möjligheter att erbjuda resurser åt medborgare och dels till landets möjligheter att uthålligt understödja den befolkning som bor i landet. I modern tid har samhället präglats av lyxkonsumtion som inte är uthållig och överbefolkning som inte går att understödja på sikt. Dessutom har vi bidragit till globala miljöproblem som klimatförändringar. För att bedöma vad som är en rimlig levnadsstandard borde vi börja med att fundera på hur stort utnyttjande av våra naturresurser som är rimligt.

Bebyggd mark med tillhörande mark1,182,224
åkermark2,590,052
betesmark449,842
Golfbanor och skidpistar37,665
Täkter och gruvområden66,027
Naturligt gräsbevuxen mark3,230,100
Berg i dagen och övrig mark2,088,207
Öppen myr12,958,000
Skogsmark28,129,000
Total landareal40,731,117
Vatten24,012,388

Tabellen visar hur många hektar mark som finns av olika slag (enligt SCB). Åkermark kan producera ca 30 000 kg potatis, eller ca 7 000 kg vete/råg/korn, eller ca 4 000 kg havre, eller ca 3 000 kg ärtor. Räknat i miljoner kcal är det 25 för potatis, 2.5 för vete/råg/korn/havre/ärtor. Det behövs variation i matproduktion, inte bara för att folk blir less på att äta potatis hela tiden utan även för att marken behöver vila ibland och ha annan typ av växtlighet. Alltså tänker vi oss att det behövs 1 000 ha åkermark per miljon människor och dag, eller 3 650 000 hektar per år för Sveriges 10 miljoner människor. Vi är alltså inte självförsörjande i Sverige om alla skulle vara vegetarianer, men då har vi ju en del köttproduktion också. Lite överslagsräkning i huvudet säger mig att det räcker ändå inte riktigt till. Vi behöver alltså antingen förenkla våra matvanor eller bli bättre på att odla mat hemma i krukor i fönstret eller i lådor i källaren. Men vi kan i alla fall inte minska mängden jordbruksmark. Import av mat ska inte vara större än export, så att vi inte försätter landet i beroendeställning till övriga världen.

Den bebyggda marken ger 0.1 ha per medborgare, men det inkluderar industrier och arbetsplatser likväl som parkeringshus och sporthallar osv. Vi kan inte utöka den areal vi använder, men med all sannolikhet kommer vi att bli fler medborgare i landet. Alltså måste vi acceptera att den luxuösa tillvaro som vi vant oss vid de senaste årtiondena måste minskas. Minsta acceptabla levnadsstandard är självklart bra mycket mindre än det vi förväntar oss vara normal levnadsstandard. En normal familj bor nog i en gemensam lägenhet om 25 m2 per person, plus kök och toalett. Vi tänker oss en framtid där bostäder som erbjuder mer än 30 m2 per person är avsedda för att använda en del av bostaden för arbete och företagande. Därför tänker vi oss att ett enkelrum om 20 m2 med inbyggd kokvrå där toaletten delas av flera personer är minsta standard för boende. För att kunna erbjuda bostäder åt en växande befolkning utan att inkräkta på övrig landareal måste vi bygga på höjden, men att bygga i sten och betong är inte hållbart. Trähus lämpar sig bäst i 3-4 våningar, vilket är den sortens byggnader vi förväntar oss byggas. Liknande byggnader finns redan idag som studentboenden i flera städer.

För att tillgodose behovet av kläder behöver vi skära ner på mängden nötkreatur och hästar för att istället låta får beta på markerna där vi får ull till tyger. Lyxkonsumtion av importerade kläder ska inte staten ägna sig åt, men gränserna kommer så småningom öppnas upp för den typen av import. Linnekläder får anses vara lyxvaror på grund av den arbetsbörda som krävs för att producera linnetyg. Lägsta levnadsstandard ska alltså inkludera byxor och tröja av ull och ett par läderskor med ullstrumpor.

Människor behöver i första hand vatten och energi för att överleva, där potatis räcker ett par månader. Efter ett par månader måste man ha i sig en del protein, vilket man kan få från hönsägg, nötter, jordnötter, osv. Jag är ingen dietist, men det borde gå att ta fram ett minsta möjliga intag av enkel mat som låter folk överleva med hyfsat god hälsa. En sådan enkel meny ska tillhandahållas av staten. I första hand borde basen vara potatis och bröd med visst komplement av ägg och kanske mjölkprodukter. Lägsta levnadsstandard är inte till för att säga “så här vill vi att folk ska leva”, utan den är till för att se till att någon som hamnar i olycka inte ska fördärvas. Alltså är vi inte ute efter att möjliggöra den som lever enligt lägsta levnadsstandard ska kunna njuta av livet, utan bara att de ska kunna överleva tillräckligt länge för att bli produktiva medborgare som arbetar för att skapa ett bättre liv för alla i samhället.

Med boende, hygien, mat, och kläder tillhandahållet i dess enklaste former av staten till de medborgare som behöver förväntas sedan den öppna marknaden se till att det finns en handel som höjer folks livskvalitet betydligt över denna bas när de är delaktiga i samhället med arbete. För utländska medborgare förutsätter vi att de antingen kan försörja sig själva genom arbete eller att de har egna medel för att skaffa livets nödvändigheter. Saknar man sådana medel (befintligt anställningsavtal eller kontanta medel) ska man inte tillåtas inträde i landet och de som skulle befinna sig i landet utan tillräckliga medel ska avhysas och utvisas till sina hemländer. Om de saknar medel för att bekosta hemresa ska de fängslas tills dess att de arbetat ihop de medel som behövs för att verkställa utvisningen, om inte någon i deras hemland kan betala kostnaderna.

Flyktingar från krig och elände accepterar vi inte i Sverige, däremot ska vi erbjuda hjälp för att lösa de konflikter som kan finnas i världens problemområden. Sådan hjälp kan vara förhandlingsstöd i konflikter och liknande insatser. Bistånd i form av pengar eller arbetskraft kan medborgare få ägna sig åt om dom vill, men det är inget som staten engagerar sig med (SIDA kommer alltså antingen att privatiseras eller läggas ned).

Är det något som ett välfärdsland ska skämmas över så är det att bara de rika har råd att tugga sin mat medan de fattiga tvingas dricka soppa. Tandvård ska självklart ingå i samma system som övrig sjukvård, med omedelbar verkan.

På samma sätt som överlevnad från kyla genom bostad och kläder samt svält från grundläggande födobehov tillhandahålls från staten ska även grundläggande sjukvård tillhandahållas. Det gäller exempelvis den vård som krävs under graviditet och barnafödande, vaccinationer och förebyggande av de sjukdomar som är vanligt förekommande i Sverige (eller riskerar bli vanligt förekommande), samt omhändertagande av svårt handikappade personer som inte kan ta hand om sig själva. Däremot ska vi inte gå till överdrift i vårt bevarande av liv. Idag finns det en sådan skräck inför döden att människor hålls vid liv under lång tid även fast de aldrig kommer att kunna leva värdiga liv eller ge lycka och välgång till sin omgivning. En döende människa som är så illa däran att det inte finns någon väg tillbaka till ett hälsosamt och produktivt liv måste tillåtas dö. Exakt var gränsen går när man bör släppa taget kan debatteras, men det är inte så att staten har ett ansvar att hålla liv i folk så länge det är tekniskt möjligt. Däremot kan ju ett privat alternativ erbjuda förlängda alternativ för de som är rädda för döden.

Sjukvård som inte är direkt kopplad till överlevnad ska privatiseras. Däremot ska barn alltid ha rätt att ta sig fram till vuxenlivet utan några bestående men och utan att det ska behöva kosta något. Skönhetsoperationer och behandling av tonårsakne är typiska områden som ska vara under privat regi, men det ska till exempel inte behöva vara så att en människa inträder i vuxenlivet med flera saknade tänder för att det inte funnits pengar till tandvård under uppväxten. Orsaken till att barn inte ska behöva betala för sin vård är att de inte arbetar eller lyfter någon sorts inkomst. Barn slutar vara barn och räknas som vuxna när de examinerats från grundskolan och får välja mellan arbete eller universitetsstudier.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *