Idag är det den 23:e januari 2020. Donald Trump sitter i regeringsrätt i USA efter att ha betett sig som en idiot flera år och ändå röstats fram till president där han gång efter annan utnyttjat sin makt för personliga fördelar. Vladimir Putin har varit rysk president sedan 1999, alltså 20 år trots att det bara är möjligt att vara president 8 år, eftersom han byggt upp en maktstruktur som Ryssland är så beroende av att även Putins motståndare är oroliga för vad som kommer att hända med landet när Putin är borta. Xi Jinping är president i Kina sedan 2012 och leder väl den mest totalitära regimen bland större nationer. Globala tendenser pekar alltså på en övergång från demokrati till diktatur, där diktaturerna leds av de rika på bekostnad av de fattiga.
Jag har länge tänkt att diktatur som regeringsform är den mest effektiva och därmed bästa regeringsformen, i teorin. I praktiken är det däremot så att det alltid är fel person som blir diktator. Istället för att utnyttja diktaturens effektivitet utnyttjar diktatorn oftast diktaturens möjlighet att skapa personliga och orättvisa fördelar. På samma sätt som kommunismen är dömd att misslyckas på grund av människors strävande efter personliga fördelar är diktaturen dömd att misslyckas eftersom den inte används på ett utilitaristiskt sätt. Inte för att jag är utlitarian; jag vet egentligen inte riktigt vilket fack jag skulle stoppa in mig i, men jag tänker mig att även från en ren vetenskaplig grund borde ledare inte skapa gynnsamma förhållanden för ett fåtal på bekostnad av de flesta.
Den här bloggen hade jag tänkt skulle vara ett sätt att uttrycka lite tankar om hur det skulle gå att omorganisera det svenska samhället, på ett sätt som inte är möjligt under det demokratiska styre vi har idag. Målet är att skapa ett samhälle där jag skulle kunna få ett så bra liv som möjligt, precis som andra diktatorer, men jag tänker mig att i det här samhället skulle jag kunna bli överflyttad till vilken roll som helst utan att förlora allt för mycket lycka och tillfredsställelse. Alltså utan förutsättning för att jag får vara kvar som diktator försöker jag skapa ett samhälle där jag kommer att få så bra position som möjligt, enligt min egen definition av vad som är bra, vilket gör att alla kommer att sättas in i ett sådant samhälle – i slutändan – som jag själv hade trivts bäst i. Därmed inte sagt att alla skulle trivas med det liv jag skulle trivas med, men eftersom mina barn kommer att hamna i en sådan okänd situation så känns det som ett rimligt mål. Om jag försöker skapa så bra situation som möjligt för mig och mina barn utan att veta var någon av oss kommer att befinna sig så borde alla få det så bra som möjligt enligt min förmåga att avgöra vad som är bra.
Nu har jag ju inte särskilt många läsare av det jag skriver, men skulle någon snubbla in så vore det trevligt att få lite kommentarer om hur du uppfattar mina beslut, hur fiktiva de än är. Senare beslut måste såklart sättas i sammanhanget av alla tidigare beslut, medan de första besluten kan tas för sig själva.
Tanken här är; om jag hade blivit diktator i Sverige med oinskränkt makt, vad skulle jag göra? Det går inte släppa en hel grundlag som en bomb första dagen, utan även med oinskränkt makt måste man ta en dag i taget och låta folket ta in den information som ges och anpassa sig till förändringar. Samtidigt krävs en hel del beslut varje dag för att förändra systemet inom rimlig tid. Vad är bäst att ta upp först? Vad kan vänta till senare? Kanske tänker jag fel, men jag kommer att försöka tänka ut det bästa sättet att göra saker på. En dag i taget.